Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UR UTLANDETS TIDSKRIFTER
285
för kort tid sedan offrade ministerportföljen
för den socialistiska blusen. Nu kastar han
sistnämnda föremål, sedan det blivit
besvärande, långt ifrån sig. Eeformismen
uppträder i sin primitiva nakenhet utan det
traditionella socialistiska fikonlövet. Vi ha nu
saken och ordet, praktiken och teorin:
samiegering och anpassning.
Klarheten kan icke vara genomskinligare. Vi
tacka reformismen. Ty nu förklarar den
ärligt, vart den för oss och vad den vill.
Hädanefter kan man kämpa med den som
med en lojal och uppriktig motståndare.
Det vore emellertid orättvist att negligera
föregångarna till Bissolati. När Bernstein
1S98 förklarade: "rörelsen är allt,
slutmålet intet", d. v. s. reformismen är allt och
socialismen intet, så var det en uppriktighet
analog med Bissolatis. Det är Bernstein,
som är den förste och verklige författaren
till den reformistiska principdeklarationen.
Det värde man tillmäter de reformer, som
realiseras inom det borgerliga samhället,
bestämmer hela vår aktion. Om socialismen ej
är annat än en serie successiva reformer, så
är det vår plikt att offra allt för den
reformistiska aktionen, för dagens aktion. Tör
att ernå en reform, som drar en annan med
sig o. s. v. i det oändliga är allt tillåtet:
deltagande i regeringen, samarbete mellan
klasserna, programmets urvattnande.
Socialismen blir ett ornament, en metafor, eller
"en stjärna" som man hänger upp i molnen.
Om reformerna äro ’ ’allt’’ och
socialismen "intet", så måste man, kosta vad det
vill, ta sig fram till regeringen, även i
monarkistiska länder. Ty ingen reform är
möjlig utan att erövra regeringen. Där är
initiativet, där är kraften, som enligt reformismen
kan allt, om den vill. Och den skall
vilja, då reformisterna bliva ministrar. Har
icke Bissolati förklarat för oss, i Reggio
Emilia, att om han hade varit minister,
skulle turkisk-italienska kriget icke ha
utbrutit. "Om jag bara vore regeringen",
suckar varje reformist .. .
Om reformerna äro "allt" och socialismen
"intet", så måste man, kosta vad det vill,
"bilda "block" med bourgeoisin. Vi äro en
minoritet. Reformer åstadkommas av
majoriteter. Nåväl, så låt oss då vara "ett
integrerande parti" i majoriteten. Varje
"kompromiss är tillåten. Varje eftergift
betalas med en reform. Och "balansen" blir
till vår fördel. Efter bokslutet är det vi
som inkassera de socialistiska vinsterna.
Om reformerna äro "allt" och socialismen
"intet" måste vi, kosta vad det vill, votera
budgeten, ty alla reformer utmynna i
budgeten. Reformerna äro dyra. Utan budget
ingen reform!
Om reformerna äro "allt" och socialismen
"intet", måste vi också offra allt för en
ministär, som har den goda, reformatoriska
viljan, för en god demokratisk ministär;
hålla säker vakt om den; sluta ögonen för
vad den företar sig mot arbetareklassen;
begära så litet som möjligt av den; ibland
utplåna oss själva för att icke sätta den —
och oss själva — i en falsk situation genom
att tvinga den att vägra de socialistiska
vännerna något. Det ’ ’socialistiska’’
partiet bör göra sig litet för att ministären
skall kunna växa. Det bör t. o. m. gå till
döden för att ministären skall leva.
Socialismen är ersatt av ministerialismen.
Om reformerna äro "allt" och
socialismen "intet", är det onödigt att hänga sig
fast vid doktriner, socialistiska "dogmer".
Föraktet för doktrinen är reformismens
begynnelse. Lika onödigt att ta på allvar
socialistisk "konvenans" och "symboler".
Gå till kungahovet, bankettera med
ministrarna och gilla koloniala röverier, allt sådant
bör fatalt nog ingå i det reformistiska
programmet, som är anpassningen till
den kapitalistiska regimen.
Men i allt detta, kan en socialist — en
verklig — säga, i allt detta handlar det om
ingenting annat än om vår död som
socialister. Reformisten har ingenting att ändra
vare sig i sin hållning eller i sitt program
för att bli en god radikal, en god demokrat.
Och, naturligtvis, sluta som denne . . .
Bissolati och Emserdepeschen. Till
ovanstående, för guesdistisk
uppfattning typiska artikel, foga vi en liten
fyndigt gjord bit av S e 1 a E o o n i
Soz. Monatshefte (haft. 16),
i vilken det personliga momentets roll
belyses genom användning av den
bekanta episoden med Emserdepeschen,
den omedelbara impulsen till
fransktyska kriget.
Bismarck hade just föredragit den av
honom omredigerade depeschen för de båda
vännerna. "Förut var det en kapitulations-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
