Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
284
TIDEN
mellan partidisciplin och Proletärisk
kamp-energi. Sanningen, att partibeslut ej
bestämma den historiska utvecklingen måste
alltjämt förehållas dem, som tro att
partiet kan vare sig göra eller- hindra en
revolution, särskilt de borgerliga motståndare,
som anklaga socialdemokratin, som om den
hade planerna att hindra krig liggande
färdiga i en hemlig skrivbordslåda som en
mobiliseringsorder.
Man har framhävt som synnerligen
viktigt, att den tyska arbetarklassen hittills
avböjt att uttala sig för bestämda medel till
krigets förhindrande. Ståndpunkten hittills
motsvarades av massornas sinnelag;
massorna uppfattade instinktivt att de icke voro
vuxna en kamp mot den starkaste
militärstatens hela makt. Men det måste komma en
omsvängning med proletariatets stigande
makt; tecken därtill ha redan upprepade
gånger framträtt. En arbetarklass med 40
års intensiv socialistisk upplysning bakom
sig skall ej längre låta släpa sig till
slagfälten i känslan av fullständig maktlöshet.
Den kan icke annat än ingripa, då krigsfara
uppstår, och ställa sin makt mot regeringens
maktmedel.
Formerna för dessa aktioner bero av
förhållandena, av farans storlek och fiendens,
den regerande klassens, aktioner.
Proletariatets protestaktion bär först karaktären av
en varning åt den härskande klassen. Men
ju mer hotande krigsfaran blir, desta
skarpare måste demonstrationerna gestalta sig
och slutligen måste de allra starkaste
medlen, . t. ex. masstrejken, tillgripas. Krigets
förhindrande, som i den mekaniska
uppfattningen framträder som en på förhand klokt
uttänkt plan, kan på allvar blott vara det
slutliga resultatet av en klasskamp, som från
aktion till aktion stegras till högsta
intensitet, genom vilken statsmakten på det
kännbaraste försvagas, men proletariatets makt
på det högsta stegras.
Kautsky uppställer motsatsen: blott då vi
härska, är krigsfaran avlägsnad; så länge
kapitalismen härskar är ett krig icke
absolut att förhindra. Denna skarpa
motsättning av två samhällsformer, som oförmedlat
övergå i varandra, förbiser
revolutionens process, vari proletariatets aktiva
uppträdande småningom uppbygger sin egen
makt och stycke för stycke raserar
kapitalets herravälde. Häremot ställa vi ett tredje:
’ ’omvälvande praxis’’: just kampen o m
kriget, proletariatets oundvikliga försök att
hindra kriget, blir en väsentlig del av den
proletäriska kampen för maktens
erövrande.
Härnäst har Kautsky ordet.
Reformismen utan slöja. Till
kom-mentarierna om den italienska
partikrisen och om det nya reformistiska
partiet i den utländska partivärlden
lämna vi härmed ytterligare ett par
bidrag, som få tala för sig själva.
Det första är en temperamentsfull
artikel av Ch. Rappoport i Jules
Guesdes veckoskrift Le
Soeialis-m e. Under ovanstående rubrik
skriver han bl. a. följande:
Det är den italienska reformismen det
gäller. Utjagad ur det socialistiska partiet
av sina egna vänner
"vänsterreformister-na" har den nyss grundat ett nytt parti.
Detta begåvar oss med en
principdeklaration, dess födelseurkund. Det är nog att
citera två av dessa "principer" för att i
grunden känna den nyfödde.
1. Det nya reformistiska partiet sätter
som "slutmål" den systematiska erövringen
av ministerportföljerna, deltagandet i deri
borgerliga makten. Den för klasskampen
över till regeringens säte, till
ministerkonseljerna.
2. "Anpassningen" till den kapitalistiska
miljön.
Yi överdriva icke, vi förvrida icke
tankegången i det reformistiska manifestet. Vi
kopiera t. o. m. dess text. Liksom Hannibal
har Briand gått över Alperna. Vår egen
"anpassade" har gjort skola. Det som vår’
vän Jules Guesde på kongressen 1899
betraktade som den värsta smälek för en
socialist: att ersätta klasskampen med jakten
efter portföljer, har nyss upphöjts till rangen
av princip av Bissolati, Bonomi, Cabrini
& Co. Detta faktum kräver vår
uppmärksamhet. Ty här ha vi reformismens sista ord,
avklätt varje socialistisk fraseologi, meö!
ett ord den rena, logiska, konsekventa
reformismen med mod att visa sig sådan
den är.
Bissolati, Bonomi och Cabrini äro icke
vulgära lycksökare. De sträva icke efter
platser för sig själva som en simpel
Millerand. Det har Bissolati bevisat, då han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
