Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
320
TIDEN
Vi behöva mer skatter för socialreformer och
för att på skattevägen expropriera
expropria-törerna. Men krigsministeriet? Nåväl,
fordra vi icke milissystem? Hur vore det
möjligt utan ämbetsmän, utan generalstab, utan
instruktörer?
Pannekoek kommer till sitt resultat ej
ge-Bom att undersöka de konkreta
förhållandena i den verkliga staten utan genom reji
spekulation över abstraktioner. Han ser
proletariatets hela politiska verksamhet för
framtiden i kronisk masstrejk; för att den
skall segra måste statens maktmedel
desorganiseras; alltså följer den logiska
slutsatsen att masstrejkens period måste sluta med
statsmaktens fullständiga förstöring.
Pannekock utgår från att i de kommande striderna,
krossas först de proletäriska
organisationerna av statsmakten. Sedan förintar det
förbittrade proletariatet genom sina
massaktioner den statliga organisationen. Och genom
denna förstöring av varje organisation å
¾mse håll uppbygges den socialistiska
organisationen! Pannekoek förbiser, att då
massaktioner komma till användning mot en
regering, så är ändamålet icke statsmaktens
förstöring utan förskjutning av
maktförhållandena inom statsmakten.
Hans uppfattning har även en annan
källa: åsikten om parlamentets
växande vanmakt. Intet är lättare
än att konstatera, att parlamentens
prestationer bli allt sämre, deras betydelse i
jämförelse med regeringsmakten allt mindre.
Men intet kan vara oriktigare än slutsatsen,
att parlamentarismen blir en allt likgiltigare
sak för proletariatets befrielsekamp. Vad
är orsaken till parlamentarismens s. k.
förfall? Det är icke den, att den
parlamentariska mekanismen blir odugligare, utan helt
enkelt att de borgerliga majoriteterna icke
längre vilja begagna parlamentet mot
regeringen. I verkligheten äro
parlamentsmajoriteterna icke vanmäktiga utan
ovilliga att bekämpa kapitalistiska
missförhållanden. Viljan finns blott hos vår
fraktion. Pannekoek konstaterar dess
vanmakt och menar att så skall det förbli.
Här skulle föreligga en väldig motsägelse
mellan arbetareklassens växande makt och
dess parlamentariska fraktions vanmakt.
Till all lycka föreligger den icke i
verkligheten. Massorna kunna icke stärkas i sin
politiska makt utan att samtidigt även de-
ras representanter i parlamentet se sin makt
växa. De senaste exemplen från England
bekräfta detta. Där har ock visat sig,
vil-gen betydelse för enhetligheten i
arbetareklassens kamp, för övervinnande av facklig
partikularism tillvaron av ett självständigt
parlamentariskt verksamt arbetareparti har,
Parlamentarisk praxis är en
åskådningsundervisning, som verkar på hela befolkningen.
Teoretiska avhandlingar öm
klassmedvetandet läsas blott av en liten minoritet.
Om de socialistiska
parlamentsfraktionernas växande vanmakt skulle man kunna tala
blott om de isolerade sig från
arbetarerörelsen i övrigt och hemföUe åt den ensidighet,
som Marx kallar parlamentarisk kretinism.
Men detsamma gäller om varje isolerad del
av arbetarerörelsen.
Motståndarnas krafter växa med
rikedomen och kapitalets centralisation. Häremot
gäller det att sammansluta proletariatets
krafter till organisation och aktion av
massor. En av de viktigaste formerna är
härvid föreningen av facklig och parlamentarisk
aktion, såsom England visat oss under
senaste tiden. Därvid ha vi att vänta ej
växande betydelselöshet hos vare sig
fackföreningsrörelse eller parlamentsfraktion
utan väldig stegring av deras uppgifter,
deras strider, deras betydelse. Målet förblir
detsamma som förr: statsmaktens erövring
genom att vinna majoritet i parlamentet och
upphöja parlamentet till regeringens herre.
Men icke statsmaktens förstöring.
På vilken väg vill Pannekoek införa det
socialistiska produktionssättet, om ej genom
lagstiftningsåtgärder rörande skattepolitik,
förstatligande, kommunalisering o. s. v.? Hur
vill Pannekoek reglera alla dessa
förhållanden, om ej genom en Proletärisk statsmakt?
Är innehållet i den nya taktiken det som
här antagits, så måste den bestämt
tillbakavisas. Politiska masstrejker kunna i
upprörda tider utveckla en betydande kraft till
förmån för enskilda krav. Men de äro
oberäkneliga och kunna icke betraktas som
några den proletäriska klasskampens
normala metoder.
Att vilja tillspetsa hela arbetarerörelsen
på massaktioner av detta slag betyder
ingenting annat än att i stället för den
tidigare ensidighet, som Marx döpte till
parlamentarisk kretenism, sätta en ny, som vi
kunna kalla massaktionernas kretinism.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
