Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
senare, vid mitten av 1500-talet, hade
eländet nått sin höjdpunkt. Nu hade
man alltså två ting att välja på: att
föda eller att döda de arbetslösa. Då
det senare var billigare, föredrogs det,
doek med en viss modifikation. I den
tredje lösdrivarlagen klagas det
inledningsvis över att trots parlamentets
”stora möda” och ”gudeliga statuter”
eländet inte minskats, och så
bestämmes, att varje lösdrivare, som föres
inför tvänne domare, skall bli
infångarens slav för en tid av två år och
under sådana villkor, att han nätt och
jämt kan uppehålla livet. Första
försöket till flykt straffas med livstids
slaveri, det andra med hängning. Man
hade alltså lärt sig så pass mycket, att
man måste försöka erbjuda någon
sorts arbete, innan man avrättar folk
för arbetslöshet.
Man har svårt för att tro, att dessa
omänskliga lagar blevo efterlevda i
någon större utsträckning. Att de i
varje fall inte hjälpte, visar följande
lilla uppgift, som ådagalägger att
tillståndet inte väsentligt förbättrades
under hela 1500-talet. När 1591 en
förnäm adelsman dog, skulle enligt
tidens sed de fattiga bespisas. Vid hans
begravning samlades nu stora skaror
av tiggare, och enligt uppgift skulle
8,000 ha blivit bespisade och nästan
lika många blevo utan på grund av
deras oregerlighet — många skulle ha
blivit sårade och dödade. Antalet
tiggare skulle av tillförlitliga personer
ha uppskattats till inemot 20,000. Om
detta också är skuret till i växten, så
visar det i alla fall två ting,
förekomsten av ett talrikt tiggarproletariat
och att man verkligen gjorde försök
med det andra alternativet, att föda
de arbetslösa. En ny mera mänsklig
lag hade också tillkommit.
Att de äldre lagarna nu och då
till-lämpades, kan man vara övertygad
om, för man led sannerligen inte av så
kallad ldemighet vis-å-vis dödsstraffet.
En av de höga herrarna, som varit
ute på en straffexpedition till en
upprorisk landsända, talar om med en viss
triumf, att järn hade blivit högeligen
sällsynt på grund av den myckenhet,
som gick åt till kedjor i och för
hängning. Att folket hade fått konungens
eget löfte om nåd och amnesti, var ju
en sak, som ingen fäste sig stort vid.
Den enda påtagliga verkan, som
dessa lösdrivarelagar torde ha haft,
var väl att påskynda de upprors-, eller
låt oss säga revolutionsförsök, som
efter den tredje lagen bröt ut på många
håll i England. Om dessa oroligheter
skriver ett par samtida författare:
”Dessa upprorsmakare äro vissa
fattiga, som sökte få tillbaka
allmännin-gar, som med makt och våld tagits
ifrån dem, och kräva att en reglering
skulle göras enligt lag av åkerjord
som förvandlats till betesmark.” —
”Och de klaga mycket på rika och
herremän, sägande, att de taga
all-männingarna från de fattiga, att de
höja priset på alla slags varor, att
de behärska de fattiga och förtrycka
dem efter behag.” Det första de
upproriska på många ställen gjorde var
också, att de bröto ner stängslen
kring allmänningarna och stormade de
förhatade storgodsägarnas gårdar och
slott för att kräva skadestånd för
dem, som fått gå från gård oeh grund.
Dessa försök blevo visserligen
undertryckta, men de hade ändock, jämte
de följande årens missnöjestillstånd,
den verkan, att de avskräckte från
tilltagen att avskaffa den överflödiga
befolkningen genom hängning. Redan
1552 fattades ett parlamentsbeslut,
som åsyftade ett systematiskt
understöd av de fattiga.
Det var alltså ett betydande
framsteg. Men så långt som till tanke på
att undanrödja orsakerna till
fattigdomen och eländet kom man dock inte.
Det hade emellertid inte alldeles
saknats röster för den saken. Thomas
More, den kände författaren till
Utopia, fällde dessa ännu i dag
tänkvärda ord: ”Om ni icke avhjälpa det
onda, som frambringar tjuvar, är det
fruktlöst att skarpa rättvisans
stränghet vid tillämpningen av tjuvstraffen.”
Han hade också ett botemedel att
föreslå. ”Inför yllefabriker, så att de,
som nöden gjort till tjuvar eller snart
kommer att göra till tjuvar, kunna få
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
