Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
konventionerna, om litterär äganderätt
och om äktenskapsrätt och
civilprocedur ha redan slagit brescher i lagens
forna stränga begränsning till ett enda
territoriellt område. Men innan nya
rättsmonument av liknande
beskaffenhet tillkomma, är det ju av intresse att
de olika lagstiftande församlingarna
arbeta i känning med varandra — för
att bana väg och underlätta
realiserandet av nya närmanden.
Men 0111 det är denna synpunkt som
kanske starkast talar för ett
parlamentens ”tankeutbyte”, så är den ju långt
ifrån den enda. Iiedan för den mest
strängt nationella ståndpunkt måste
det ju vara av intresse att i varje
särskilt fall veta vad som i utlandet
åtgjorts i en viss fråga. Man kan låna
ett uppslag — eller vis av grannens
avskräckande exempel kan man
undvika att slå in på en teoretiskt kanske
nog så lockande väg, men som i
praktiken kommit att visa sig leda till helt
andra resultat än de förutsedda. Vår
svenska riksdag har ju i alldeles
särskild mån visat sig förstå betydelsen
av att göra bruk av utlandets
erfarenhet: intet lagförslag av större
allmänbetydelse upprättas ju utan att
vederbörande kommitterade på ort och ställe
ha satt sig in i utlandets sätt att lösa
problemet ifråga.
Men denna kostbara procedur kan
naturligtvis ej komma till användning
annat än vid de ”stora tillfällena”.
Och i varje fall lämnar den alldeles ur
räkningen den enskilde
parlamentsledamoten, som skulle vilja
dokumentera sig i en fråga som ännu ej är
under behandling; den sätter ej det ena
parlamentet i tillfälle att så att säga
följa med det andras arbete. Och det
behovet har varit tidigt känt. Också
är utbytet, överskickandet av parla-
mentsakta mellan de olika lagstiftande
församlingarna lika gammalt söm
dessas egen existens. Årtionde efter
årtionde ha i de olika riksdagsbiblioteken
utländskt tryck anhopats. Men i de
flesta fall har detta nog förblivit dött
kapital i brist på nödiga medel till att
göra denna litteraturs mångfald
användbar.
Frankrike är det land, där behovet
först gjort sig känt att av utlandets
dokument skapa ett verkligt
parlamentariskt arbetsverktyg, tillgängligt
ej blott för specialkommissionerna
men för var man inom
lagstiftarekåren. Idén framfördes tidigast av
Gam-betta, men åratal gingo innan den år
1906 tog fast form under skepnaden
av Le Service desDocuments
1’arlementa’ires Etrangers.
Det är betecknande att det var
utskottet för de sociala frågorna som
genom sin ordförande J. L. Breton tog
initiativet att hos kammarens
dåvarande talman begära dess upprättande.
Det är till kammarens
talmanssekre-tnriat som det franska ”Arkivet för
utländska akta” är knutet, ej till
kammarens bibliotek. Det är alltså
kammarens talman, som ytterst svarar för
arkivets öden.
Hastigt nog voro kammarens,
senatens och ”riksförsamlingens” i
Versailles av tusenden och åter tusenden
bestående bokskatter katalogiserade
och tillgängliggjorda. Vad som ej
finner plats omedelbart tillgängligt i
”Utländska Aktas” dock stort
tilltagna lokaler, framkommer på ett
telefonens trollslag ur reserverna.
Detta för det förflutna, men det är
ju givet dagens frågor och deras
behandling det gäller att känna. Intet
kan heller vara mera u p to d a t e än
le Service des Documents Etrangers.
Varje aktstycke som inkommer till
talmanssekretariatet överlämnas
omedelbart till arkivet i och för
”bearbetning”. Allt efter sin natur och sitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
