Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
son-Bergers bok ter sig mitt i den
gängse ödsligheten som en fjälldals
frodiga ängslider och nära skimrande
snö.
Föredragens Ursprungliga titel
lydde : Richard Wagner — En
kultursyn-thes. Den synthes, den enande
sammanfattning Peterson-Berger finner i
mästarens verk gäller den andliga
kulturens tre huvudyttringar: religion,
vetenskap, konst. Han nämner alltså ej
det viktiga gränsområdet mellan andlig
oeh materiell kultur, samhällslivet.
Han vet ju mycket väl, att Wagner
gjorde folket i egentlig mening till
högsta domare över sina verk. Han
klandrar skarpt det nuvarande
Bayreuths spekulationer i höjda
biljettpris, medan dess skapare helst velat
öppna sin nationella festspelsteater
fullständigt fritt. * Han hävdar, att
den världsliga vällåtskonst, som var
Wagners värsta fiende, lever i
överflöd och glans tack vare de övre rikare
samhällslagren, degenererade därför att
de ej fått pröva livskampens hårdhet.
Han hånar den numera
Wagnersvär-mande bourgeoisien, ”denna klass av
människor, som för en fullkomligt
overksam och onyttig tillvaro, endast
strävande efter slapp och själlöst
egoistisk njutning”. Men han nämner
intet om det revolutionära anlopp
Wagner även som konstnär gjorde
mot den samhällsbyggnad, vilken dessa
klasser efter sitt behag låtit upptimra.
tidningsspråk även smittat dess
musikanmälare. Jämte mängden av greko-romanska
uttrvek möter man lielt naturligt någon gång
hos "Wagnerbeundraren en germanism. Så
t. ex. översätter han ”Einzelkiinste” med
enskild konster na, ehuru det svenska
uttrycket särkonsterna är mindre hårt
och vackrare.
* Det är också typiskt, att förlaget
(Ljus) åsatt den bok, där detta säges,
ett pris av 5 kr. för 169 glestryckta
sidor. Den är visserligen till det yttre
värdigt oeh dyrbart utstyrd — men jämmerligt
korrekturläst. Att i en numrerad
lyxupp-laga finna trevligheter som
”strupfärdig-hetees uppvisningar”, den franske skalden
”Breeaudelar ” (= Baudelaire?), ”årets
båda hälfter, den skuggmörka och den s
o-lida” (= soliga), det är typiskt för den
svenska förläggarevärld, som fräste av vrede
över de snj’gga 25-öres-böckerna.
Nifelungens ring tillkom
under de år, då Wagner levde i
landsflykt efter sitt personliga deltagande i
upprorsrörelsen 1849; den skapades
under samma tid som hans förnämsta
teoretiska verk, bl. a. Konsten oeh
revolutionen. Det var med
revo-lutionstankarna ännu levande i själen
men dock så mycket lugnade och
klarnade, att de lätt underordnade sig det
konstnärliga, det rent ideella i verket,
som Wagner skrev sitt fyrfaldiga
jättedrama.
Dess ledande tråd är guldets
förbannelse. Men genast från början får
denna allmänna idé en säregen
formulering. Kanske de ljusast jublande
tongångarna i hela dramat ljuda från
Rhendöttrarna, när de svärma kring
flodens strålande stjärna, guldskatten
som ler i lysande lust mot
morgonsolen. Det är naturfägringen, den
jungfruliga jordens härlighet, som här
sången hyllar, sedan den i förspelet likt
Aphrodite höjt sig från urmotivets
tonhav. Det är icke närmast därför
att girigheten är fiende till mänsklig
moral som Wagner gör den till det
uronda. Här dömer han
guldbegäret såsom upphovet till naturens, den
självfödda skönhetens förstörande —
ett förstörande som aldrig satts i ett
genomfört, världsfamnandé system
förrän i kapitalismens århundrade.
Dock girigheten är även människans
fiende. Den vill i grund förgifta
mänsklighetens andliga brunnar. När
Alberich, underjordsfursten,
nifelun-gen, vunnit skatten genom att
avsvärja kärleken, ropar han:
Som jag mig svor från kärlek lös,
allt, som har liv,
skall den försaka.
Bedårad av guld,
blott guld skall girigt man jaga.
Den andliga källa, som mest ger liv
oeh därför främst skall av guldet
förgiftas, är kärleken. Den och
girigheten ställas genast oförsonligt mot
varandra.
Kärleken betyder här icke allmän
människokärlek. Den är kärleken mel-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
