Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lan man och kvinna, så individuell, så
könsbetonad som möjligt. Men ur
denna individuella kärlek framgår en
allmän livsgrundsats. Den är formen för
mänsklighetens naturliga liv. Liksom
den oskövlade naturfägringen innebär
den ett naturtillstånd, i detta fall ett
frihetens rike, där varje djup och
djärv drift lever sitt eget liv, orubbad
av guldets frestelse, ohämmad av
maktens lagar.
Ty till guldet sluter sig makten som
en lika dårande oeh farlig
tvillingsbroder. Alberich söker guldet, därför att
det skall göra honom till världens
herre. Men än märkligare är, att
denna frestelse även dårat den, som
verkligen är världens herre, gudarnas
främste, Wotan. Han är för ädel för
att nämnvärt törsta efter guld. Men
makten är ju en adlig, en kunglig
frestelse, därför naturlig även för en
gud, ty folkfantasin bildar sina gudar
efter sina jordiska herrars mönster.
Men Wotan var, som han förtäljer i
V a 1 k y r i a n, dessutom för ädel att
för maktens skull helt avsvärja
kärleken. Han sökte båda. Därmed vart
hans väsens enhet bruten.
Från och med första scenen, vari
överguden uppträder, står han rådvill
och maktlös. Jättarna, som byggt
borgen Valhall, maktens insegel, kräva
som lön antingen Freja,
kärleks-asynjan, eller nifelungens guld, som
Wotan frånrycker Alberich. Med detta
guld följer ringen, vilken
skänker herraväldet över världen åt den
som kan bruka dess makt. Därför
tvekar Wotan mellan den och Freja.
Han väljer gudinnan motvilligt,
fruktande att ringen, som den tröge jätten
Fafner tagit, åter skall falla i
Albe-richs hand samt därmed giva
underjordens folk seger och välde över de
himmelska.
Själv fråntaga Fafner ringen kan
Wotan icke. Han är bunden genom
fördrag att låta honom äga den. Ett
fördrag kan den mäktigaste av gudar
icke bryta, ty hans egen makt vilar
enbart på fördrag. Här framträder
en av dramats mest bärande
tankar, en tanke vars samhälliga ka-
raktär genast är uppenbar.
Wotan som gudarnas främste är
världens herre, ingen ond herre, men
han måste dock först skydda sin
egen makt. Han söker göra detta
genom fördrag, genom yttre lagar. Han
företräder den mest onaturliga
samhällsform Wagner visste, det
konstitutionella kungadömet,* Han måste själv
lyda lagarna för att kunna utkräva
deras åtlydande av andra. Följden blir
att han i avgörandets ögonblick står
fjättrad. Lagarna gynna jätten, den
onda dumhetens sinnebild, och hota att
än mer gynna Alberich,
företrädesman-nen för den sluga, förstörande
ondskan.
Det gäller för Wotan att finna
någon, som kan och törs slåss mot dessa
makter obunden av hämmande fördrag.
Endast en man kan göra det, Han
föder därför en son, völsungahjälten
Siegmund. I Valkyrians första
akt framstår denne som en tragisk typ
av renaste hjälteart. Han är
upprorsanden, fylld av lust att frigöra och
värna det förtryckta, i allt överlägsen
sin lag- och sedbundet hårda
omgivning — överlägsen i allt utom yttre
makt. Därför blir just hans
hjältekraft, hans gudaursprung källan till
oavlåtliga olyckor. Det är
revolutions-hjältens, den för tidigt födde
upprorshjältens eviga symbol som Wagner här
ur personlig livserfarenhet
förkroppsligat. Siegmunds trots stiger högst då
han når det livsområde, vilket hela N
i-felungens ring förhärligar som
det högsta, kärleken. Han rycker sin
brud Sieglinde ur hennes laggifte
makes armar, men det är dock det minsta.
Han begår blodskam.
Syster oeh brud
vart du din broder —
så blomstra då völsungablod!
ropar han till henne med trotset spänt
i bristningsöverdåd. Att Wagner
* Under största delen av sitt liv, t. o. m.
i början av revolutionstiden, hyllade Wagner
det skaldiskt paradoxala programmet: en
oinskränkt konung över ett fullständigt fritt
folk. Men av detta kungasvärmeri syns
näppeligen något spår i Nifelungens ring
oeh ej heller i Konsten och
revolutionen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
