Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ur utlandets tidskrifter.
Den politiska situationen i
Frankrike. Härom innehåller NeueZeits
sista häfte (n:r 36) en korrespondens
från Paris, i vilken Albert T h
o-m a s skriver följande:
Frankrikes politiska historia utgör en
fortlöpande rad av kriser.
Men den nuvarande krisen är desto
svårare, som den så att säga direkt och obeslöjat
gäller frågan om det nationella försvaret.
1 Dreyfus-aftaren gällde det i grund ocli
botten blott krigslagarnas problem och den
antirepublikanska generalstaben. Det
re-aktionärt-klerikala målet för denna
nationalistiska kampanj var uppenbart. Nu
är det alls icke i samma grad
fallet. Ty dels är det nu skenbart biott
försvarsfrågan, som står under debatt, dels
har det politiska läget förändrat sig
därhän, att med de reaktionära elementen
förbundit sig republikanska (de segla
åtminstone under den flaggen), som ännu i går
lågo i kamp med de konservativa.
Denna situation har skapats genom flera
faktorers sammanträffande. Närmast komma
i betraktande de hinder, som de radikalas
majoritet rest i vägen för valreformen.
För att bli fruktbringande skulle denna
reform ha genomförts på kortaste tid.
Men den långa kamp, som rasade om
reformen under oupphörliga regeringsskiften,
har medfört, att valreformen blivt ett rent
politiskt problem, oeh att den för tillfället
beräknade sammanhållningen från olika håll
kring denna enda fråga kommit att bestå
längre än nödvändigt var.
Medan de i grunden reaktionära
regeringarna bemödade sig att bevara ett
republikanskt sken, strävade proportionalismens
republikanska anhängare att upprätthålla
denna illusion för att få reformen igenom oeh
sedan, kunna fortast möjligt återgå till
kampen om de principiella partifrågorna. Då
högerpartierna å sin sida verkligen ville
reformer, kommo de att stödja moderata
republikanska ministrar, som enligt vad
Poin-caré en gång sade voro skilda från dem
genom ”den religiösa frågans hela klyfta”.
Poincaré själv påstod sig höra till dessa.
Hela denna politiska konfusion hade nog
kunnat förlöpa harmlöst nog, om icke
händelserna på utrikespolitikens område sedan
två år tagit en sådan vändning, att den
måste stäcka alla reaktionära partier.-’ Vilka,
än motiven kunna ha varit för den tyska,
diplomatin vid Panthersprånget till Agadir;
vare sig nu den offentliga meningen i
Frankrike tagit miste eller ej om den tyska
regeringens verkliga avsikter och det tyska
folkets stämning — det kan icke bestridas, att.
det är v. Kiderlen-Wachter, som genom
sin gest blivit den fransita chauvinismens
store förnyare. Det vore blott en rättvis
gärd, om Derouléde reste honom ett
monument på Place de la Concorde och
föranstaltade en årlig fest till hans ära. Det är han,
som till största delen är ansvarig för
rörelsen nu i Frankrike.
I själva verket ha vi alltsedan Agadir
varit med om en formlig återuppståndelse av
chauvinistiska hetskampanjer.
Då faran var över och en ny regering
kommit till rodret, förstodo nationalisterna
blott för väl, hur mycket som kunde göras av
stämningen. De ha arbetat med all energi.
Den ena hetsartikeln har jagat den andra, än
angående nederlagen för turkarna, som voro
instruerade av tyskar, än angående alla
under av de bulgariska kanonerna, som gjutits
i franska fabriker.
Millerand blev krigsminister. Han
besjälades av önskan att ”höja armén åter till den
nivå, som den stått på före Dreyfusaffären ”,
som han själv sade. Därvid förföll han till
den gamla militaristiska andan och återställde
generalstabens gamla auktoritet. När
Poincaré blev president mot en kandidat för det
radikala partiet, när han stod i opposition
till de gamla republikanska elementen, som
sedan Dreyfusaffären sammanslutit sig mot
nationalisterna sågo dessa i honom sin man.
De gjorde honom i viss mån till sin fånge.
Då han icke nog kraftigt värjde sig däremot,
firades hans val som en högertriumf.
Från det ögonblicket kom valreformen i
bakgrunden för alla sådana element. De
behövde ju icke längre skrika efter en
representation i proportion till sitt antal; deras
inflytande blev större än deras antal, det
skulle alltför väl bli klargjort.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
