Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
representativ lagstiftande församling
för de civiliserade staterna, som
handlägger ärenden av universell och
internationell natur. Behovet härav har
länge varit känt. Sedan åtskillig tid
arbetas också målmedvetet för att
frambringa ett världsparlament,
som har djupt rotfäste inom skilda
folk, och man trevar efter att finna de
lämpligaste formerna för dess
verksamhet.
Det är detta arbete jag här vill
skildra med några få ord och jag gör det
i syfte att därigenom tillvinna ökat
intresse åt det praktiska fredsarbetet
och ange några riktlinjer för dess
bedrivande.
* *
#
Med berättigad stolthet bör
arbetarerörelsen erinra sig, att det var en
man ur dess led, som lade första
handen vid verket. Det var snickaren
R a n d a 1 Cremer, förtroendeman i
sin fackförening och journalist, senare
ledamot av engelska underhuset
(1885). Redan 1871 hade han bildat
en ”Arbetarnas fredsförening”, vilken
växte ut till en allmän
fredsorganisa-tion, med närmaste mål att skapa ett
skiljedomsfördrag mellan den
anglo-sachsiska världens båda ledande
stater. År 1887 finna vi honom i spetsen
för en deputation
parlamentsledamöter på färd över Atlanten för att till
Förenta staternas kongress frambära
en av 234 underhusledamöter
undertecknad och av Glad ston e, John
B r i g h t m. fl. förordad adress, vari
förklaras, att ifall de uti den
amerikanska kongressen väckta förslagen
om hänskjutande av eventuella tvister
mellan de båda staterna till skiljedom
bifölles, skulle adressens
undertecknare icke lämna någon möda ospard för
att få en traktat i dylikt syfte
avslutad. Föga anade väl Randal Cremer
när han återvände, efter att hava
konstaterat försökets misslyckande,
att denna färd likväl skulle få de mest
vittgående följder för hela fredssaken
och ge uppslaget till en
interpar-lamentarisk samverkan, vars
framtida betydelse vi väl kunna ana,
men ännu icke till fullo uppskatta. Så
var emellertid förhållandet. Idén att
med Förenta staterna avsluta en
skilje-domstraktat upptogs nämligen strax
efteråt av ledaren för
frihandelsvännerna i deputeradekammaren F r é d
é-ric Passy, vilken samlade 128 av
sina kolleger till en framställning om
initiativ härtill från Frankrikes
president. Följande år, 1888, väckte
Passy jämte 44 andra deputerade
frågan ånyo till liv genom en motion i
kammaren. Nu satte sig Cremer,
som fick kännedom härom, i
förbindelse med honom och på deras
gemensamma inbjudan samlades 9 engelska
och 25 franska parlamentsledamöter
den 31 okt. samma år för att
överlägga 0111 lämpligaste sättet att
åstadkomma skiljedomstraktater mellan de tre
nyssnämnda staterna. Härvid
stannade man likväl ej. Den lilla skaran
uttalade djärvt sin avsikt att till
nästkommande år sammankalla en
”konfe-réns, till vilken ej endast de tre
nämnda staternas (Englands, Frankrikes
och Förenta staternas)
parlamentsledamöter utan även medlemmar av
andra riksdagar, vilka gjort sig kända
för intresse för fredssaken, skulle
inbjudas till att fortsätta det arbete,
som blivit påbörjat”.
Detta blev Inte r parlam
enta-riska Unionens födelsestund.
Följande års konferens var en
fullständig succes. Ej mindre än 96
riksdagsmän hörsammade inbjudningen,
däribland 55 fransmän, 30 b r i
t-f er, 5 italienare och en
representant från resp. Belgien,
Danmark, Spanien, Förenta
staterna och Liberia. Nu följde
nj’a konferenser slag i slag. Ett
utskott tillsättes för att sammankalla
dem. Redan 1891 äro alla europeiska
riksdagar utom Bulgariens företrädda,
Japan och Turkiet tillkomma senare.
Till fjolårets konferens i Geneve voro
anmälda såsom representanter för resp.
nationalförsamlingar: 26 tyskar, 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
