Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
amerikanare, 6 österrikare, 22 belgare,
1 kanadensare, 20 danskar, 1 spanjor,
17 fransmän, 15 britter, 12 norrmän,
G holländare, 3 portugisare, 2
rumä-nare, 1 ryss, 5 serber, 18 svenskar, 7
schweizare, 4 turkar. Dessa siffror ge
en bild av den snabbhet, med vilken
den igångsatta rörelsen fortplantade
sig. För att vinna en uppfattning om
varthän den syftar och erhålla en
föreställning om dess uppgift i det
mel-lanfolkliga samhället, bör man
emellertid ieke stanna vid att konstatera
detta sakförhållande utan
uppmärksamma vissa drag i dess utveckling,
som låta oss förstå, vad det gäller.
För det första se vi hur
målmedvetet rörelsen söker fast rotfäste
inom de olika riksdagarna.
Vid 1890 års konferens göres ett
uttalande om att ”interparlamentariska
kommittéer” böra bildas inom varje
riksförsamling ”för utbyte av tankar
och med hänsyn till uppkommande
tvister staterna emellan”. Två år senare
benämnas kommittéerna
”interparlamentariska grupper” och den
”interparlamentariska konferensen
för ”skiljedom” förklaras vara deras
gemensamma organisation. Grupperna
skola bekosta konferensens utgifter.
Uti de första stadgarna, vilka
tillkom-mo 1894, heter det uttryckligen, att den
interparlamentariska konferensen b
e-s t å r av parlamentsledamöter, vilka
konstituerat sig i grupper för att inom
resp. stater på olika sätt arbeta för
skiljedomssakens framgång. Ännu är
det således enskilda riksdagsmän,
vilka utgöra konferensens
medlemmar. (Art. 1.) Emellertid skola
grupperna tillsätta en ledning och vid
konferenserna genom sin ordförande
avlämna rapport om verksamheten
under året. Samtidigt med att
konferenserna år 1899 genom nya stadgar
utvecklas till ”Interparlamentariska
Unionen för skiljedom” göras grup-
perna fastare och skola besluta om
stadgar och sekretariat m. m. Några
år senare göres direkt hemställan om
att grupperna böra vara på ett
betryggande sätt konstituerade och det
betonas uttryckligen av konferensen det
året, att gruppernas medlemmar
oavsett politiska meningsskiljaktigheter i
övrigt skola i fredsfrågan uppträda
solidariskt. Förra årets konferens gav
slutligen en definitiv form åt nu
berörda organisationssträvanden. Enligt
de nya stadgarna består
”Interparlamentariska Unionen”, som den nu
kallas, ej längre av enskilda medlemmar
utan av nationella grupper,
vilka var för sig såsom sluten enhet
bilda grundvalen för Unionen.
Samtidigt med denna omdaning av
grupperna fortgick en
konsolidering inom unionen själv.
Under de första åren saknas varje
spår av organisation. Småningom
tillkommer denna emellertid och blir
allt fastare. År 1892 tillsättes en
in-terparlamentarisk byrå med styrelse
bestående av 5—10 ledamöter och säte
i Bern. Byrån förestås av d :r
A1-bert Gobat. Den får till uppgift
att organisera nya nationella grupper,
utgöra förbindelselänken mellan de
existerande och att sammankalla
konferenserna. Två år senare (1894)
ställes en delegeradeförsamling vid byråns
sida, huvudsakligen för att förbereda
de årliga konferenserna. Denna
organisationsform befanns emellertid
otillfredsställande och 1899 utbytes såväl
byråns styrelse som
delegeradeförsam-lingen mot ett
interparlamen-tariskt råd bestående av 2
medlemmar från var nationell grupp.
Inom sig utser rådet ett verkställande
utskott, som utgör interparlamentarisska
byråns styrelse. Så anställes 1909 en
fast generalsekreterare, vartill man
lyckas förvärva en särdeles
dugande kraft, norrmannen d :r C h r.
Lange, oberoende socialdemokrat.
Byrån flyttas nu till Bryssel. Slutligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
