Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
av den ekonomiska kampen för
tillvaron skulle medföra ett omöjligt
de-kadenstillstånd. De svaga skulle på
det sättet inte bara komina att härska
utan ock att uppfylla världen; för de.
starkaste i utvecklingsavseende skulle
världen vara stängd.
Och trots dennä sin orubbliga
övertygelse är det på sistone endast bland
socialisterna Martin Eden kan vistas
utan vämjelse. Där träffar han på de
ursprungliga naturerna med verkliga
livsintressen ocli en personlig lidelse,
som skarpt kontrasterar mot de
penning- och sällskapsvärden han alltid
stöter på hos den klass, dit han själv
arbetat sig upp. I början av sin stora
kamp har han haft en annan syn på
den klassen:
”Han förädlades också av den tanke
-höghet och skönhet han fann i
böckerna. Detta kom honom att fastare
än någonsin tro, att över honom, bland
människor sådana som Ruth och
hennes familj, älla män och kvinnor
tänkte dessa tankar och levde upp i
dem. Där nere, där han levde, fanns
det ofina, och han ville rena sig själv
från detta usla, som sölat ned honom
hela hans liv, för att stiga mot det
upphöjda rike, där de högre klasserna
dvalde®. Hela sin barndom och
ungdom hade han känt en underlig oro;
han hade aldrig vetat, vad han önskat,
men han hade åtrått någonting, som
han förgäves jagat efter, tills lian
mötte Ruth. Och nu hade hans oro
blivit skarp och pinande, och till sist
förstod han klart och tydligt, att det
var skönhet, intelligens och kärlek han
måste ha.”
Han kommer emellertid mycket
sr art underfund med att några
verkliga värden inte ha plats i detta
borgerliga samhälle. Allt är murket —
ända till märgen. Penningar,
framgång, erkännande —• se där målen!
Och måtten! Några andra erkännas
inte. Men personlighetsvärdet är ju
intet av allt detta. Framgång och
erkännande är ju endast andras
uppfattning av mitt värde — inte alls
värdet självt. Genom att helt uppgå i
strävan efter detta erkännande förlorar
människan allt personliglietsvärde,
blir ett tomt skal av det av
ovidkommande lånade värdet, en slav under
skenet och lögnen. Och det värsta är,
att hon helt förväxlar andra
människors uppskattning av henne med sitt
verkliga värde. Hon måste det för
att inte gå under i självförakt. De
ideal och den måttstock, som det
borgerliga samhället uppställer och gillar,
äro personlighetens fördärv. Alla,
även de lumpnaste egoistiska
intressen maskeras med de vackra
talesätten, de patriotiska, moraliska och
religiösa fraserna, och på det sättet blir
man enkelt nog en hederlig och bra
karl. Rätt och orätt! Det, som går
och som allmänt gillas, är rätt, det
andra orätt. Så enkel är den saken.
Att bryta mot det vedertagna, angripa
den av alla ”hyggliga och bildade
människor” vedertagna ordningen —
det är dödssynden. Allt kan förlåtas
i ”det gode selskab” utom
”skandalen”. Och skandal gör den, som inte
allenast i all förtrolighet inom den
trängre kretsen säger sanningen utan
också försöker handla därefter. Det
är förresten oförlåtlig skandal redan
att säga den osminkade sanningen,
d v. s. den som i och med detsamma
brännmärker lögnen och hyckleriet.
Yarför skall man gå omkring och.säga
sanningar? Det har ju ingen bett en
om ! Och inte gör man nå’n nytta
heller ! Bara förvillar svaga hjärnor!
Det är ju alldeles upprörande, att en
fm man, justitieråd eller ännu högre
upp, inte i fred och ro kan få häckla,
beljuga och smutskasta en
frånvarande, till på köpet död filosof utan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
