Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att få kastat sig i ansiktet: ”Ni borde
blygas för er själv. Att finna denne
store ocli ädle mans namn på era
läppar är som att finna en daggdroppe i
en dyngpöl. Ni är vidrig.” Ocli det
till på köpet vid en fin middag! Inte
går det an att säga något sådant, hur
sant det än kunde vara. Hur skulle
del då gå med ”kulturen” och
”bildningen” ? Ett så obehärskat utfall —
till på köpet för en död filosof! Nog
förstår man, att t. o. m. den varmt
älskande kvinnan blir förtvivlad över
•en sådan ofin fästman. En sådan
upprörande råhet, fästmannens
naturligtvis — inte justitierådets; h a 11 har väl
lov att tänka, vad han vill, när han
säger det på ett fint och bildat sätt.
I societeten — och bland de fina
kvinnorna främst — är tecknet på manlig
värdighet och bildning först och sist
behärskningen av känslor ocli uttryck:
det har aldrig fallit dem in, att en
man, som inte vid vissa tillfälle 1
måste tappa fattningen och bryta ut,
ir.te är — någon man.
Detta människornas tvång att flv
från livets styrka till en overklig
sken-världs kraftlöshet hade Martin Eden
också att kämpa med, då det gällde för
honom att slå sig fram som diktare.
I)a han hade det som svårast, måste
han skriva noveller för tidningarna.
Han fann, att dessa för att gå i
publiken, skulle se ut på följande sätt:
”Den fick inte vara sorglig, fick
aldrig sluta olyckligt, skulle a.ldrig
vara skriven på vackert språk, inte
innehålla skarpsinniga tankar eller
fina känslor. Däremot måste den vara
mycket sentimental, ren och ädel, ha
en avgjord karaktär av ”för gud och
mitt land” eller ”fattig men
lieder-lig”.
Martin gjorde nu upp för sig ett
sebema. Det bestod av tre delar.
Först ett älskande par, som måste skil-
jai åt, sedan förenas på nytt genom
något stordåd från hans sida och sist
bröllopsklockor. Den tredje delen var
oföränderlig, i de båda andra kunde
ju någon omväxling få’förekomma.
Till slut kunde, helt naturligt f. ö.,
inte den fina fästmön uthärda med
honom. Han uppträdde på ett folkmöte
mot socialisterna, och referenten i en
San Eranciskotidning, som inte liado
mera reda på socialismen än
borgerliga tidningsreferenter i allmänhet,
trodde, att han varit en av socialismens
främste talesmän på mötet. Den
skandalen kunde hennes kärlek inte
stå ut med. Eör Martin Eden betydde
kärleken något mera, för lionom var
den liv och död. det enda — som det
st dan visade sig — som uppehöll
förbindelsen mellan honom och världen.
I det ögonblicket började
framgången och erkännandet strömma in över
honom. Penningarna också, och med
dem vänlighet och tillmötesgående
från alla håll, även deras, som nyss
förut stött bort honom. Men det var
för sent. Han hade genomskådat
usel-lieten i tillvaron så grundligt, att han
inte orkade leva längre. Epilogen,
kampen för döden i oceanens djup, är
i sin bländande konstnärliga kraft
värdig hjältens stolta levnadssaga.
Var det då nödvändigt, att Martin
Eden skulle sluta på det sättet ?
Snälla recensenter ha ansett den
avslutningen fullkomligt vansinnig. När
han ”lyckats” och fått all världens
goda, hade väl ändå det naturliga
slutet varit — bröllopsklockor!
Det är ju fullkomligt riktigt från
recensenternas synpunkt. För dem
blir alltid en Martin Eden en oförstådd
abnormitet i människosläktet —
liksom för de flesta andra hyggliga
människor. De akta sig visligen för att
försöka leva i den skrämmande stora,
hårda, obevekliga och obarmhärtiga
Tiden n:r 7, 1913.
14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
