Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
män överproduktion. Mecl
varuproduktionens stegring borde även
producenternas köpkraft stiga. Kriser
kunde blott uppstå ur disproportion
mellan produktionsgrenarna, icke ur
någon allmän överproduktion. Däri
ändras ingenting av att arbetaren
måste dela sin värdeprodukt med
kapitalisten. Ty ju mindre arbetarna kunna
konsumera dess mer växer
kapitalisternas köpkraft; den totala efterfrågan
blir alltså oförändrad. Likgiltig är
också ackumulationskvotens storlek.
Stiger den, så köpes väl relativt mindre
av konsumtionsföremål men desto mer
av produktionsmedel. Så K i c a r d o,
Mac C u 11 o c h, Say.
Icke heller profitkvotens sjunkande
vore att förklara ur överackumulation.
Den sjunker blott därför, att ökade
svårigheter att skaffa livsmedel höja
arbetskraftens värde och sänka
mer-värdeskvoten. Profitkvotens
sjunkande föres alltså tillbaka på obevekliga
naturlagar: på överbefolkningen och
jordavkastningens sjunkande. Så
framför allt Ricardo och John
Stuart Mill.
Marx har slutgiltigt gjort rent
hus med dessa invändningar från
skolan Eicardo-Say, men samtidigt gett
en alldeles ny formulering åt den på
Sismondi stödda läran om den
kapitalistiska ackumulationens inre
motsägelser. Han har delat upp den
kapitalistiska produktionen i två delar:
produktion av
produktionsmedel och produktion av
konsumtionsmedel. Han har
påvisat, att kapitalets reproduktion
blott då kan försiggå ostört, när
bestämda kvantitetsförhållanden finnas
mellan de bägge produktionsgrenarna.
Men denna harmoni kan icke i det
kapitalistiska samhället åstadkommas på
• l
annat sätt än som ”resultat av den
process, i vilken de bestående
disharmonierna upphävas”. Kriserna
uppträda därför icke som tillfälliga
följdföreteelser, framkallade genom en pro-
duktionens tillfälliga
disproportionali-tet, utan som oundvikliga faser av
kapitalets reproduktion, emedan blott
därigenom det nödvändiga
storleksförhållandet mellan den samhälleliga
produktionens bägge grenar uppstår.
Profitkvotens sjunkande försiggår
däremot, även vid full
proportiona-litet i produktionen, ej som
verkan av oavvändbara naturlagar utan
som verkan av det faktum, att
kapitalet växer snabbare än arbetskraften,
som sätter kapitalet i rörelse och allena
frambringar mervärde.
De schemata i Kapitalets andra
band, med vilka Marx framställt
betingelserna för jämvikt mellan
produktionens bägge grenar ha sedan starkt
inverkat på den ryska ekono m
i-s k a litteraturen. Där
diskuterades frågan, om kapitalismen även för
Ryssland vore en ”transitorisk
nödvändighet”; om, såsom
Zapadniki-gruppen menade, även Ryssland måste
anta Väst- oeh Mellaneuropas
ekonomiska, sociala, politiska inrättningar,
eller om enligt Slavjanofilernas
uppfattning dess nationella egenart ocli
ursprunglighet skulle kunna bevaras.
Eller socialistiskt uttryckt: om också i
Ryssland kapitalkoncentration,
prole-tarisering av folket, klasskamp mellan
bourgeoisi och proletariat äro
socialismens förutsättningar, såsom
socialdemokraterna lärde, eller om Ryssland
skulle kunna utan att genomgå
kapitalismen bygga upp socialismen på
mi-rens grundval, såsom
Narodniki-grup-pen och dess efterföljare, de
socialistrevolutionära, antogo. Under denna
strid diskuterades frågan, om
kapitalismen överhuvud kunde tränga ut över
Väst- och Mellaneuropas område, om
icke utvecklingen av en kapitalistisk
produktion i öster måste stranda på
omöjligheten att avsätta de varor, som
den utvidgade produktionsapparaten
frambringade. Marxisterna visade
med ledning av de Marx’ska schemata,
att kapitalismen kan utvidga sig utan
att kapitalisterna bli utan marknad
för sina varor, därigenom att jämvikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
