Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lärlingens, livsverk tål vid att ses vid
sidan av dessa stores. Ty om Marx
visade vägen och Lassalle gav
svärdet, var Bebel den som genom nära
ett halvt sekels föredöme lärde
Tysklands arbetarklass hur svärdet skulle
brukas för att kämpa sig fram allt
längre på den rätta vägen.
Ingen enskild man har som Bebel
förkroppsligat den tyska
socialdemokratiska arbetarrörelsen, alltifrån dess
ringa, men intensivt stormiga början,
genom ”den heroiska tidsåldern”,
bäl-tespännarkampen med Bismarck i
socialistlagen, och sedan fram till
miljon-och f yra-mil joners-partie t, världens
både största och säkrast
sammanfogade politiska organisation. Ingen
annan har som han varit ett med
partiet. Han kom från folkets djupa
leder, fick i sin ungdom rikligt erfara
hur vårt klassamhälle tar sig ut
nedifrån; därför kände arbetarmassorna i
Bebels ljungande kritik med hänförelse
igen sitt eget sätt att känna oeh tänka,
och den gedigna bildning han sedan
under livets lopp visste att skaffa sig
skilde honom aldrig från denna
grundsyn, den gav honom endast nya och
mera skarpslipade vapen till dess
försvar.
Dock, varför här upprepa detta, som
alla känna, om Bebels centrala
ställning inom sitt parti och därmed inom
hela Internationalen! Mången rik
naturlig begåvning inom arbetarvärlden
har fört sina klassbröders talan med
förening av kraft och klokhet, med
eldig vältalighet, med uthållig järnflit
och med växande överblick av hur han
bäst kan gagna både deras framtid och
deras omedelbara fördel. Men på
Bebels lott kom det bland hela denna
elit av föregångsmän och självskrivna
ledare att bli den, som först i stor stil
tog parlamentarismen i den
självständiga, socialistiska arbetarrörelsens,
tjänst. Historien skall ge honom ett
särskilt hedersrum som den främste
skaparen och utformaren av
socialdemokratisk parlament
a-r i s m.
Den generation som nu lever ocli
sett socialdemokratin så
oemotståndligt tränga in i alla länders riksdagar,
att t. o. m. högern i regel förstår att
det ej kan vara annorlunda, har svårt
att sätta sig in i hur olika ställningen
var på 1860- och 70-talen.
Riksdagarna voro de gamla ståndens och
klassernas uteslutande domän, det
nyframträdande proletariatet var i regel
utestängt redan genom valrättsvillkoren
och för övrigt lika avgjort genom sin
egen hopplöshet om att på den vägen
komma någonstans. Endast med
revolutionära medel, ungefär, efter
mönstret av de borgerliga revolutionerna
mot den gamla halvfeodala ordningen,
tänkte sig även dess mest skarpsynta
talemän en ändring möjlig.
Proletariatet stod utanför det legala
samhället, till vilket inga broar ledde
över-Marx’ bekanta ord om att det ”intet
har att förlora utom sina kedjor” voro
en lika handgriplig som bister
verklighetsskildring.
Att arbetarklassen skulle gå
riks-dagsvägen för att erövra makt måste
under dessa förhållanden te sig som en
absurditet. Där fann man tvärtom
bourgeois-andan mera renodlad än på
något annat håll; intet under att
Marx myntade det sedan ofta
upprepade ordet ”parlamentarisk
kreti-nism”! Och den allmänna rösträtten,
osäker och trevande i sina första
försök i Frankrike och sedan svårt
diskrediterad genom Napoleon III :s
folkomröstningar, där hans envälde alltid fick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
