Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lust- och smärtförnimmelserna äro
bländverk. Men om nu ledan och
likgiltigheten, d. v. s. förnekelsen av
livsglädjen, ja, av livet självt är det enda
substantiella, om detta minus är livets
— enda plus, reser sig frågan om
denna realitet bereder en njutning.
Vi få svar längre fram.
Ut från en sådan åskådning och
grundstämning vänder sig
Porphyrius-Leopardi konsekvent mot
odödlighets-läran. Odödligheten vore ju en
förlängning i det oändliga av tomheten.
Döden åter är befriaren från livets
olycka och elände, dess tomhet, och så
föres samtalet in på frågan om
människan har rätt att undfly tomheten,
d. v. s. lämna livet. Då Plotinus
anmärker, att Plato förbjuder detta,
svarar Porphyrius, att i livet avskyr
han Plato — ej minst för
odödlighetslä-ran. I denna spårar han även
mänskligt högmod, och här skjutes in en
sats, som visar, hur Leopardi reagerar
både mot teologi och naturvetenskap,
i det han lägger i Porphyrius’ mun
ett-ord om ”vår arrogans att tillräkna oss
första rangplatsen bland djuren”.
Från djuren skilja vi oss endast
därigenom att vi äga ”olyckans
princi-pat”, vilket åter står i samband med
vår större intelligens och djupare
medvetenhet. Den enda kvalförintaren för
oss är då döden — men Platos (alias
även kristendomens) ”odödlighet”
har nndanryckt oss även denna tröst
och lisa, som nu Leopardi genom sin
”skönmålning” av döden vill återgiva
oss. Alltså skulle man kunna säga, att
livsledan är vår hjälpare mot
dödsfruktan — en känsla, som bör
utplånas. Men om skräcken för döden
■kan förbytas t. o. m. i en längtan efter
denna, då måste ju även vår
uppfattning av det frivillig a utträdet ur
livet förlänas en ljusare ton. Om
dödsfruktan försvinner genom att
efterhand minskas, kan emellertid även
tänkas en mildrande återverkan på vår
uppfattning av livet. Alltså: när
Leopardi prisar döden eller söker göra
denna mindre avskräckande, räcker
han i själva verket en hand åt —
optimisten-livsbejakaren. Om Plato
ville mildra dödens fasa genom att
bortom denna förlägga ett fortsatt
liv, så fyller oss Leopardi en
tröste-bägare genom att frånkänna döden
denna fasa. Detta vidgår han indirekt,
i det han tilldelar djuren en bättre
tillvaro, enär ”det är dem förunnat att
dö utan fraktan”: de besväras ej av
någon ”tvivelspridande och
olycksför-längande Plato”.
Varför begå nu icke djuren
självmord — om man får säkert antaga, att
så är fallet? Leopardi svarar: ”det
beror på deras olyckors trängre
begränsning.” Men vad veta vi i själva
verket därom? Kunna vi mäta deras
medvetenhets omfång och djup med
deras smärtors beskaffenhet? Leopardi
frånkänner dem nu även mod att dö.
Här möter oss då en skilnad mellan oss
och dem även av moralisk art:
”Människan”, säger han, ”den enda
varelse, som är i stånd till ett b e g ä r
efter döden — har inte i sin makt att
dö ”–-tack vare Plato!
Nu reser sig en fråga: Skulle vi
kunna begränsa våra olyckor och ändå
bevara vår (högre) medvetenhet?
Enligt Leopardi vore detta omöjligt, ty
medvetenheten måste ju skärpa vår
känsla av livets elände. Mellan
kulturmänniskan och djuren finns nu
emellertid ett mellanled, som L. blott
snuddar vid — nämligen de vilda
folkslagen. Ingen leda, menar han, di*iver
dem till självmord. Alltså: kulturen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
