Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som spela en stor roll i västerländskt
rättsmedvetande. Vem känner ieke ur
historien föreställningarna om
monarkens eller folkets suveränitet?
Under l’ancien régime hade den
franske monarken personlig suveränitet,
uttryckt i sentensen: staten det är jag.
Genom franska revolutionen gick
suveräniteten över till folket. 1 Sverge
proklamerades under Karl XI kungen
som en allom bjudande suverän.
Under medeltiden var feodalherren på
liknande sätt ett slags suverän över
livegna och ”hörige” på sitt gods.
Nyare statsrättsliga åskådningar röra
sig ävenledes med
suveränitetsbegrep-pet: må det nu vara monarken eller
folket, som tilldelats denna värdighet.
Man brukar emellertid därvid göra
den inskränkningen, att ingendera av
dessa makter har personlig
suveränitet, utan äger den blott såsom
representant eller organ för statsintresset.
Vad förstår man då egentligen med
suveränitet? Klart är genast, att det
icke kan vara fråga blott om den
faktiska högsta makten. I själva
verket åberopa sig furste och folk på
suveräniteten just för att kunna
upprätthålla sin makt. Det är i stället
här fråga 0111 en rätt till högsta
makten i samhället. Men rätten
motsvaras av en plikt från
undersåtarnas sida.
Vad betyder den här tänkta plikten
till underordning? Omedelbart
förstås, att den icke betyder tvång. I
sådant fall skulle suveräniteten betyda
blott detsamma som faktisk makt. Men
ej heller nytta för den enskildes
privatintresse. Nyttig i detta avseende
kan underordningen vara endast i
samma grad, som suveränen verkligen
sitter inne med makten och sålunda
förmår straffa brott mot honom. Men
ej heller menas nyttan för det
allmänna av subordination. Tillhör
suveräniteten monarkens eller folkets
personliga vilja, så är det just denna, som
anses böra råda, alldeles oberoende av
det allmännas intresse. Detta senare
skjutes då i rättsföreställningen i
andra planet. Tillhör suveräniteten
blott den förmenta representanten för
statsintresset, gäller visserligen
plikten primärt detta. Men den uttrycker
då ej heller blott, att ett visst
handlande är nyttigt för detta intresse,
utan att just denna nytta bör
framförallt respekteras.
Månne då förbindelsen ifråga
utsäger undersåtarnas sympati för
suveränen? En sådan var emellertid ofta
högst osäker. Bondens sympati för
feodalherren var nog ganska
problematisk. Men dennes rätt till högsta
makten ansågs ingalunda
problematisk.
Hänvisande till vad som förut blivit
sagt, kunna vi fastställa, att det här
är fråga om ett allmängiltigt
moraliskt ”böra”, d. v. s. i själva verket
ett högsta värde för
undersåtarna. Suveränens vilja anses för dem
vara en handlingsregel, som står över
alla andra ur värdesynpunkt.
Monarkens vilja högsta lag, är
självhärskarens devis. Den viljan är helig
och vördnadsvärd.
Men därmed ha vi i själva verket
kommit på spåren en av de djupast
inrotade sociala
vidskepel-s e r, som finnas. Framstår verkligen
suveränens vilja som ägande denna
karaktär, så. är det av sig självt givet, att
han i den allmänna föreställningen
skall höjas över alla naturliga
skran-kor. Är denna vilja själv utan vidare
ett högsta värde för andra, så måste
den vara på ena eller andra sättet
överjordisk. Icke kunde en
vanlig mänsklig vilja, underkastad alla
livets tillfälligheter, bli absolut
vördnadsvärd. Den blir majestätisk.
I föreställningarna om överheten såsom
given av gud, om monarken såsom
guds smorde, härskare av guds nåde,
framträder vidskepligheten blott i sin
mest uppenbara form. Avståndet från
fetischdyrkan är icke så långt. Men
även där ieke slika teokratiska
åskådningar utgöra omklädnaden, finnes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
