Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tion, som för arbetarklassen är det
absoluta villkoret för all framgång!
1 utbyte mot denna strävan till
rättvisa från nationens sida blir det
arbetarklassens både plikt och intresse att
fritt organisera och disciplinera sig.
Den har intet att vinna av att ge sina
fordringar en brutal form.
Proletariatets civilisation bör icke göra sin
entré i världen med vilde-drag.
Förstörelsens gärningar icke blott leda
vilse i fråga om värdet och meningen
med den socialistiska tanken, som
måste gå ut på att skapa och organisera
en levande ordning. Sådant ger
därtill arbetarna illusionen av kraft och
håller dem därigenom borta från att
söka verklig styrka, som måste ligga i
allt mera omfattande organisation och
allt. mera metodisk aktion.
Det är ingen blind optimism att säga
sig att arbetarklassen också förstår
detta allt bättre. De väldiga
fackförbunden i Tyskland, England eller
Belgien kunna med sin massa och sin
omfattande aktion utveckla en kraft, som
gör konflikter mellan proletariatet och
den väpnade makten till sällsynta
undantagsfall. Jag tror det är över 15
år sedan man i England hade att
beklaga någon blodig sammanstötning,
fast sannerligen arbetarnas kamp där
ingalunda mist något av sin energi. I
Frankrike kommer skapandet av en
verkligt folklig här att bli inseglet på
en stor politisk och social rörelse, som
ger proletariatet mera garantier, men
också gör det i högre grad än förr till
herre över sig själv. Varje konflikt
mellan dessa soldater och folket som
de tillhöra blir då en skandal, och
arbetarklassen kommer icke att tveka
att sätta in sin energi också på den nya
härens utveckling. Den har intet skäl
att frukta att den skall bli duperad
då den tillförsäkrar nationen dess
oberoende genom att höja dess
försvars-kraft.
För min del har jag aldrig tagit
paradoxerna mot fosterlandet tragiskt.
Fosterlandet är icke någon död idé,
tvärtom en idé som förvandlas och
växer. Jag liar alltid varit viss om
att proletariatet icke skall i själ och
hjärta sluta sig till någon lära, som
går ut på nationell abdikering eller
träldom. Att revoltera mot tyranniet
från kungar och från arbetsgivare,
mot kapitalets förtryck, men passivt
underkasta sig en främmande
milita-rism, det vore en till den grad pueril
och ömklig motsägelse att den, om det
bleve allvar, skulle genast sopas bort
av instinktens och förnuftets alla
samverkande krafter. Aldrig skulle en
arbetarklass, som avstått från att
försvara på samma gång som sin nations
självständighet också sin egen frihet
till utveckling, ha kvar någon kraft
att slå ned kapitalismen; och om den
utan motstånd funnit sig i att
inkräktarnas ok lades på dess axlar jämte
kapitalets, så skulle den sedan icke
ens känna någon önskan att räta
ryggen. Om det ännu finns några
fransmän som säga att det är dem
likgiltigt om de leva under en fransk eller
tysk trasa, så begå de en sofism, som
genom själva sin absurditet nästan
omöjliggör vederläggning. Det är en
barnslighet att påstå att, proletärerna,
därför att de äro slavar under
kapitalismen, icke skulle kunna få en värre
träldom genom en invasion eller en
erövring. Nej, överallt där det finns
fädernesland, d. v. s. historiskt givna
grupper, som äro medvetna om sin
kontinuitet och sin enhet, är varje
attentat mot ett sådant fäderneslands
frihet oeh integritet ett attentat mot
civilisationen, ett återfall i barbariet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
