Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5, 1914 - Hedén, Erik: Politikens kämpande grundåskådningar (Macdonald: Socialismen; L. T. Hobhouse: Liberalismen; Lord Hugh Cecil: Konservatismen)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för lymlarna”, vilket hos oss många
högermän mecl en cynisk, många
liberaler med en ängslig och många
socialdemokrater med en pessimistisk
axelryckning bekänna. Han hävdade att
hederlighetens krav gäller lika strängt
i det politiska som i det enskilda
livet. Men också den engelska
liberalismen har sin särskilda nedärvda
svårighet i och med frågan: hur skall det
gamla frihetskravet förenas med
modern socialpolitik?
Vid sitt försök att lösa knuten
påpekar Hobhouse först, att den gamla
åskådningen om naturlig frihet,
vilken fått klassisk form i franska
revolutionens förklaring om de
mänskliga rättigheterna, låter kravet på
frihet för den enskilde hejda sig inför
plikten att ej skada andra
likaberättigade enskilda. Härtill kommer, att
liberalismens andra, historiska
huvudkälla, den Benthamska läran om
största möjliga lycka för det största
möjliga antalet, utmynnar i ett hävdande
av lyckan såsom det högsta snarare än
friheten. Visserligen var den
Benthamska skolan demokratisk men på
den grund, att individen själv vore
Mst skickad att sörja för sin lycka,
■ett antagande som ingalunda alltid
håller streck. Att särskilt
Manehes-terskolans ekonomiska frihet blev
■ödesdiger ej blott för flertalets lycka
utan ock för dess frihet är lätt att
visa. I detta sammanhang rättar
Hobhouse den av unghögern flitigt
utspridda, föreställningen att på
Cob-clens tid högern enbart skulle ivrat
för sociallagstiftning och liberalismen
enbart skulle kämpat däremot. I själva
verket fanns det både vänner och
fiender till arbetarskyddet inom båda
lägren. Vidare erinrar Hobhouse, att
Manchesterläran visst icke uteslöt
ekonomiskt tvång. Den krävde ett
mycket viktigt sådant, då den
fordrade, att statens maktmedel —
domstolar, här och polis — skulle nyttjas till
skydd för de bestående
egendomsförhållandena.
Huvudfelet i den gamla liberalismen
var, säger han, att den ej hade blick för
samhällets organiska karaktär. Det
utmärkande för en organism är, att
ingen lem av dess levande kropp kan
borttagas utan att den både själv dör
och därtill skadar det hela. Individen
i ett nutida kultursamhälle är till hela
sin natur en samhällsvarelse. Den kan
ej leva något verkligt liv skild från
andra kulturvarelser. Därav följer dels
att individen ej kan handla fullt fritt,
om därmed menas utan hänsyn till
andra, ty hans välfärd sammanhänger
oupplösligt med hela samhällets. Men
därav följer ock, att varje viktigare
handling individen företager även rör
samhället. Friheten att göra vad som
helst, blott man ej skadar andra, är ett
självmotsägande begrepp, ty skadar
man sig själv, har man ock skadat det
hela, vari man är en levande lem. Detta
gentemot läran om de naturliga
rättigheterna.
Men denna organiska uppfattning av
samhället utmynnar ingalunda i något
krav på statens förmynderskap över
individen. Ty samhällsorganismen är
sammansatt av växande personer och
den personliga utvecklingens första
villkor är frihet. Denna synpunkt
öppnar för friheten en långt säkrare
grund än genom Benthams lyckolära.
När Hobhouse hävdar personlighetens
rätt, klingar rentav genom hans ord
en ton från demokratins i alla tider
oöverträffade högsång, Perikles’ tal
om Athens stat hos Thukydides. ’ ’Fritt
är”, heter det där, ”vårt samhälle både
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
