Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8-9, 1914 - Larsson, Yngve: Världskrigets upphovsmän
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
biliseringen cleii 25 juli — samma dag
som den tyska militärattachén
rapporterar dc första mobiliseringstecknen.
Under tiden utvecklade Ryssland på
fredlig väg sin ståndpunkt,
framförallt i syfte att vinna tid och försäkra
sig om bundsförvanter. Den 24,
fredagen, protesterade Ryssland i ”den
internationella moralens” namn mot
Österrikes uppträdande och krävde en
förlängning av den frist, inom vilken
Serbiens svar skulle avges, så att
makterna skulle hinna sätta sig in i saken
(akt 4, gula boken). Till denna
framställning fogades följande dag en
officiell kommuniké, att Ryssland icke
kunde ställa sig likgiltigt till don.
österrikisk-serbiska konflikten (akt 10).
Till engelska ambassadören yttrade
Sassonov till yttermera visso, att
Österrikes uppträdande var ”både
utmanande och omoraliskt”, och inför tyska
sändebudet ”utgöt sig Sassonov i
måttlösa anklagelser emot Österrike” (akt
4, tyska vita boken). Med ett ord,
Ryssland förnekade Österrikes rätt att
ensam uppgöra sina mellanhavanden
med Serbien. Frågan om. Serbiens
ställning till furstemordet i Serajevo
skulle diskuteras med Ryssland, vars
anspråk som Serbiens beskyddare
alltså skulle erkännas av Österrike.
T y s k 1 a n d förklarade däremot
genast, under hänvisning till den
storser-biska. agitationen och till de faror för
Österrikes bestånd, som denna innebar,
att Österrikes krav måste anses
berättigade, och. att de övriga makterna
borde förena sig att söka b e g r ä n s a
en eventuell konflikt till de båda
parterna, då varje ingripande från en
annan makt kunde medföra ett
världskrig. Fran k rike var redan från
början så solidariskt med den ryska
politiken, att detta Tysklands
meddelande ansågs som ett hot. mot
Frankrike, vilken uppfattning man genast
skyndade att delgiva Parispressen
(akterna 8 och 19, gula boken),
naturligtvis till föga fromma för de vidare
för-handlingarna.
Och E n g 1 a n d? Sir Edward Grey
ville tydligen icke lägga sig i den öster-
rikisk-serbiska konflikten, som han
icke ansåg beröra Englands intressen.
Personligen ansåg han Österrike ha gått
för långt, och han förenade sig i den
rysk-franska framställningen i Wien
om fristens förlängning. Denna
uppfattning meddelade han även
Tyskland, som förde Greys förslag vidare
till Österrike. 1. sak förenade sig
England alltså med enteiite-makterna, men
säkert föreligga också vissa
skiljaktigheter, såsom Hj. B—g i polemik mot
Wilhelm Jansson i Soc.-Dem. (den 9 och
11 sept.) påpekat. England ville icke
obetingat ansluta sig till den
rysk-franska politiken, som från början var
besluten att driva saken till sin spets,
utan förbehöll sig fria händer, tydligen
för att bättre kunna fullgöra sin
medling (akt 6, engelska vita boken). När
franska sändebudet i London med stor
skicklighet försökte få Grey med på det
ryska förslaget om en medling i Wien
och Belgrad, svarade Grey undvikande
(akt 10). I likhet med Tyskland ville
han icke blanda sig i denna konflikt,
oeh i sitt samtal med den tyske
ambassadören. samma dag förvandlade
han det franska förslaget till en
önskan, att de fyra utanför stående
makterna, England, Tyskland, Frankrike
och Italien, skulle samtidigt verka för
freden i Wien och Petersburg, om så
krävdes. I detta önskemål
uttalade T y s k 1 a n d genast
sitt instämmande (akterna 11
och 17). England och Tyskland
samverkade alltså från början i fredens
intressen, och jag skall strax visa, att
Tyskland härvidlag ingalunda spelade
den passiva roll, som på sina håll
hittills antagits.
Varför misslyckades denna
samverkan1? Jag tror, att man finner svaret
på den frågan redan i engelska
sändebudets i Petersburg första och mycket
intressanta rapport (akt 6). Fredagen
den 24 sökte ryska och franska
ambassadören — i fredens intresse (!) —
förgäves avpressa England en fullständig
solidaritetsförklaring. Härvid sökte
Buchanan, den engelska ambassadören
och en av kung Edwards bästa hjäl-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
