Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8-9, 1914 - Larsson, Yngve: Världskrigets upphovsmän
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Serbien med all kraft sin redan före
fristens utlöpande igångsatta
mobilisering. Orsaken härtill var
naturligtvis Rysslands uppmuntran,
dokumenterad i kejsartelegrammet måndagen
den 27. Under sådana förhållanden
avlämnade Österrike den 28 till
Serbien sin krigsförklaring.
England och Tyskland fortsatte
emellertid sitt fredsax*bete. Tyskland
sökte göra klart för entente-makterna,
att då Österrike förklarat sig icke vilja
göra några erövringar eller kränka
Serbiens integritet, så berodde fredens
bevarande på Ryssland, oeh att
västmakterna därför borde förena sig med
Tyskland i försök att påverka
Petersburg i fredlig riktning. I Paris
reflekterade man ej ett ögonblick härpå,
utån ansåg Tysklands meddelande ha
tillkommit endast för att skilja
Frankrike och Ryssland och kompromettera
den senare i den förres ögon (!)
(akterna 28, 29 och 35, ryska gula boken).
Tyskland förklarade vidare, att ehuru
det icke på förhand känt ordalydelsen
i den österrikiska noten, Tyskland
dock gillade och stödde Österrikes
rent defensiva uppförande. Denna
uppgift göres naturligtvis icke mindre
trovärdig genom ett senare
meddelande från engelska ambassadören i Wien,
som på omvägar trodde sig hava
erfarit, att tyske ambassadören i samma
stad kände den österrikiska noten
innan den avskickades. Privat lär tyska
utrikesministern ha förklarat för
engelska sändebudet, att han ansåge den
österrikiska noten lämna åtskilligt att
önska som ett diplomatiskt dokument.
Denna position har man funnit
särskilt komprometterande: hur kan
man ställa sig solidarisk med något som
man förklarar sig icke gilla? Så
enkel är väl ändå icke saken. Tyskland
är Österrikes bundsförvant, men icke
dess förmyndare. Den kan väl anse
Österrikes aktion i sak starkt
motiverad och skänka den sitt stöd utan att
vilja inlåta sig på en detalj diskussion
av den österrikiska noten, ja, kanske
utan att finna den i formellt hänseende
(”såsom ett diplomatiskt aktstycke”)
i allo lyckad, om nu sir Ii. Rumbold
riktigt återgivit v. Jagows ”privata”’
yttrande. En sådan form av
samverkan är väl t. ex. i riksdagsarbetet icke
alldeles okänd. Självfallet innebar
detta Tysklands uttalande också, att.
Tyskland var villigt att påverka sin
bundsförvant och söka förmå den till
medgivanden. En sådan villighet
åda-galade också Tyskland under den
följande veckan, vilket på många håll
hittills synes ha alldeles förbisetts.
Redan på fredagen och lördagen,
den 24 och 25 juli, hade sir Edward
Grey betonat sin ståndpunkt: han ville
icke lägga sig i den österrikisk-serbiska
konflikten, men om förhållandet
mellan Österrike och Ryssland bleve
hotande, då borde de fyra utanförstående
makterna ingripa medlande. Till en
sådan samverkan förklarade sig
Tyskland ”fullkomligt berett” (akterna
18 och 25, engelska vita boken).
Däremot ville Tyskland icke medverka i
en medling i den österrikisk-serbiska
konflikten, då, med den
begränsning-Österrike givit sin aktion, denna borde
förbliva en lokal affär, som icke rörde
någon annan makt, Ryssland var
emellertid av annan mening, likaså
Frankrike. Sir Edward Grey, som
först förklarade sig ”ej ha. rätt att
intervenera” i den serbiska frågan,
försökte sedan en kompromiss i sitt
ryktbara k o n f e r e n s f ö r s 1 a g: alla
förvecklingar mellan Serbien,
Österrike och Ryssland skulle hänskjutas till
en ambassadörkonferens i London av
de fyra utanförstående makterna.
Härpå svarade Frankrike och Italien
instämmande. Ryssland
meddelade-däremot, att det redan öppnat direkta
förhandlingar med Österrike, men att
om dessa misslyckades det vore berett
att antaga Englands förslag.
Tysklands svar gick i samma riktning
resultatet av de direkta
förhandlingarna mellan Ryssland och Österrike
borde först avvaktas, då detta vore en
mera praktisk förm. Om
konferensen-även skulle avse Österrike och Serbien,
så kunde Tyskland, såsom förut
framhållits, icke antaga förslaget, då det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
