Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10, 1914 - Engberg, Arthur: Den världsliga och andliga unghögern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vinna den skeva utveckling som
började med 1809. Konungens
förhållande till riksdagen bör vara den
fader-lige monarkens, som visserligen kan
lyssna till riksdagen, om honom så
täckes, men som icke har någon som
helst skyldighet att rätta sig efter
riksdagsvitjan. Tillsättandet av
för-svarsberedningarna t. ex. kunde han
ha låtit ske, för att några riksdagsmän
skulle få nöjet att peta i märkvärdiga
urverk, som de inte begrepo. Som
situationen nu emellertid gestaltat sig
efter 1809, fanns det ingen annan råd
än att konungen, därest vänstern
behärskade riksdagen och satt vid hans
rådsbord, helt resolut kallade en
kamp-ministär. Ginge då vänstern
anslags-vägrans väg, så hade
pansarbåts-insam lingen anvisat vägen: d e
rättsinnade skulle samla
ihop pengar och ”hjälpa
konungen regera”.
Det är icke, såsom väl någon vore
frestad att tro, en nationalistiskt
överspänd skolpojkskria, som här
refereras, nej, det är historisk
författ,-ningsvisdom, förkunnad av en fil. d:r
i historia och en av den Hjärneska
historieskolans mera framstående
adepter! Det behövs ju icke mycket
fantasi för att föreställa sig, vilka
hårresande excesser den genom 6
februarifarsen inträdda situationen skulle
frammana hos ett akademiskt garde,
besjälat av den anda, som tog sig
uttryck i d :r Haralds föredrag.
Bildandet av ”Konstitutionella förbundet”
kom ingalunda, överraskande. Vad
som överraskade var, att det verkligen
lyckades dess mera sansade element
att avstyra den handlingens
propaganda, som konsekvent skulle utmynna
i vad det unghögerinspirerade bladet
”Uppsala” behagat försköna till ”den
yttersta nödens hjälpmedel”. Det
kan gärna sägas öppet, att den
”ordets och tankens inbördes ironi”,
varom Levertin talade, sällan kommit så
klart till synes som i förhållandet
mellan Konstitutionella förbundets namn
och väsen. När de herrar, för vilkas
hjärtetankar d:r Haralds var ett
troget språkrör, slå vakt kring en ur
1809 års författningsreform framvuxen
konstitution, då frestas man att om
det följet begagna Horatius’ ord:
— merito Jupiter ambas iratus
buccas inflat.*
Det behöver väl„icke påpekas, vilka
förtvivlat anakronistiska idéer
Heim-dal eller Konstitutionella förbundet
(ty de tu äro ett!) söker blåsa liv i.
I praktisk politik kan den akademiska
unghögern därför aldrig räkna på att
göra någon insats. Den ser tillbaka,
icke framåt. Den låter historiens
la-terna magica framtrolla det förflutnas
skuggor på duken och berusar sig själv
med drömmar och fantasterier om
bragder och stordåd på de fält, som
väl voro 1600-talets, men icke d
e-mokratins tidevarvs. Med detta
ensidiga stirrande in i de historiska
skuggornas rike har följt en blindhet
för den utvecklings krav, mitt uti
vilken man lever. Oförstående och
hånfullt fientlig står unghögem inför
demokratin. Pör tanken på
förbrödring folken emellan äger den
endast begabbelsen. ”Blod oeh
järn”-politiken är idealet, ty den politiken
var de dyrkade skuggornas. Att tidens
hjul vänder sig, att samhällets liv mer
och mer inriktas efter den dygd, som
Platon ville göra till den bestämmande
i staten, rättrådigheten, det
vill denna höger uppenbarligen icke
förstå. Den ordar om sin
statsnytte-teori såsom socialpolitikens
ledstjärna, men vad ”statsnyttan” egentli-t
gen är kan den givetvis icke ge det
bittersta besked om. Denna blir det
asylum ignorantiae (okunnighetens
tillflyktsort), dit man retirerar,
när-helst unghögerpolitikens mål
efterfrågas.
* = Sånt folk förtjänar, att Jupiter i
vrede spänner ut bägge kinderna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
