Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 11-12, 1914 - Kautsky, K.: Internationalismen och kriget (efter »Neue Zeit»)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
första franska kejsardömet -— måste vi alla
hålla tillsammans. Det kände folkinstinkten,
oeh den har rätt.
Men det Gotha-liberala filisterdömet
betraktade sedan åratal inte längre det tyska
Österrike såsom ”en av oss”. Det hälsade
kriget välkommet, emedan Österrike därav
skulle försvagas, varigenom äntligen en
möjlighet öppnades för det småtyska eller det
storpreussiska kejsardömet. Därmed förenade
sig massan av den nordtyska
vulgärdemokratin, vars spekulationer gingo ut på, att
Napoleon skulle krossa Österrike oeh sedan
tilllåta dem, att förena hela Tyskland under
preussisk spira.” (Sid. 4, 5.)
Helt annorlunda talar Lassalle i sin
skrift ”Der italienische Krieg und die
Aufgabe Preussens”. För honom
syntes Österrike mer förhatligt än
Ryssland och mer förhatligt än den
napoleonska despotismen:
”Österrike? Ryssland är ett naturfriskt
växande barbariskt rike," vilket dess
despo-tiska regering söker att civilisera så långt
som det är förenligt med dess despotiska
intressen. Barbariet har här den ursäkten,
att det är ett nationellt element.
Helt annorlunda med Österrike. Här är det
regeringen, som i motsättning till
sitt folk företräder den barbariska
principen, böjande därunder med förkonstlade oeh
våldsamma medel sina kulturfolk.”
(Bern-stemska upplagan av Lassalles tal oeh
skrifter, I, sid. 306.)
Och vidare:
’ ’Österrike är en reaktionär p r i
n-« i p, i sig själv fast och konsekvent.
Därför har det sedan sin uppkomst varit den
farligaste fienden till alla frihetsidéer. Louis
Bonaparte är personligen en despot, en
tyrann. Men de principer, på vilka han
måste stödja sitt regemente och vilka han
jämt oeh ständigt måste proklamera, äro
demokratiska.” (Sid. 310.)
Ett offensivkrig av Tyskland mot
Frankrike, även om det närmast gällde
endast bonapartismen, syntes Lassalle
såsom en ”kulturhistorisk olycka”:
”Det goda samförståndet mellan de båda
stora kulturfolken, tyskar och fransmän
•—-det är den faktor, av vilken oåterkalleligen
beror all politisk frihet, allt civilisatoriskt
framåtskridande i Europa, allt utvidgande
och förverkligande av den andliga
idévärlden, kort sagt all demokratisk utveckling
och därmed all kulturutveckling överhuvud
taget. ’ ’
”Av denna faktor beror inte endast en
viss nations öde — den är en livsfråga för
hela den europeiska demokratien.” (Sid.
349.)
Denna internationella ståndpunkt
föranledde dock ingalunda Lassalle
att fördöma varje krig. Hans broschyr
utmynnade i stället i det* kravet, att
Tyskland skulle förklara Danmark
krig för att ta Schleswig—Holstein.
Vad Napoleon gjorde i Italien, skulle
Preussen göra i Norden.
Inte genast, men några år senare,
utförde Preussen den uppgift, som
Lassalle uppställde för detta land år
1859. Ur annexionen av Schleswig—
Holstein uppväxte 1866 års krig, som
Lassalle inte fick uppleva. Under
detta krig fortsatte Schweitzer
Lassalles hållning gentemot Österrike. I ett
föredrag den 16 juni 1866 förklarade
Schweitzer: arbetarna måste ta parti
för den stat, som försvarar den
allmänna rösträtten, och det är inte
Österrike som är den staten:
”Österrike, mina herrar, Österrike! Har
man försport, att rätten och friheten skulle
finnas i Österrike? Lögnare oeh bedragare
äro de, som inbilla Eder, att i Österrike
skulle finnas rätt och frihet.
Om det lyckas oss att åter driva den
preussiska regeringen in på den väg, som
leder till medgivanden åt oss — om sakerna
gestalta sig så, att vår operationsbas kan
ligga endast i Preussen, medan våra händer
liksom hittills förbli bundna i Österrike, då.
mina herrar, ja då skola vi ta parti* inte
enligt lögnares och enfaldiga svamlares prat
mot nationens rätt och frihet, men väl emot
den österrikiska regeringen oeh
förbundsför-valtningen; då skola vi hoppas och önska,
att segern må följa inte Österrikes fanor
men Preussens fanor, inte Benedeks fanor
men Bismarcks oeh Garibaldis fanor.”
(Meli-ringska upplagan av J. B. v. Schweitzers
politiska uppsatser och tal, sid. 155.)
Detta motsvarade i varje fall inte i
allo den politik, som Lassalle år 1853
hade fordrat. Hans krav var den
gången, att ”Österrike skulle frånryckäs
sina icke-tyska provinser, Italien såväl
som Ungarn; Österrike skulle
reduceras till sina 12,900,000 invånare i de
tyska förbundsstaterna och därigenom
tryckas ner till en ställning, i vilken
det varken med hänsyn till befolkning,
intelligens, anseende o. s. v. kan
konkurrera med Preussen”; så att
därigenom ”Österrike helt enkelt förvandlas
till en tysk provins”. (Bernsteiuska
upplagan, I, sid. 325.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
