Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 11-12, 1914 - Kautsky, K.: Internationalismen och kriget (efter »Neue Zeit»)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
utgår ifrån att proletariatets
intressen i det ena landet äro solidariska
med proletariatets intressen i andra
länder, och att det i intet land kan
uppnå bestående framsteg, om det i
andra länder tvingas tillbaka.
Den internationella solidariteten
innebär dock ingalunda, att svaret
överallt skall låta likadant. Det är tvärtom
så, att det hittills varit ytterst sällan
socialdemokratin avgivit ett
enstämmigt omdöme vid något krigstillfälle.
Detta framgår tydligt redan av en
flyktig överblick över hittills
inträffade krig.
2. Partidifferenser under krig.
a) Från 1854—1866.
Det första europeiska krig sedan
Napoleon den förstes tid var
Krimkri-get (1854—1856). Därunder
sammanstörtade fullkomligt den heliga
alliansen, förbundet mellan
regeringarna i Ryssland, Preussen och
Österrike för att undertrycka
demokratin i hela Europa. Detta
förbund bestämde Europas politik
från 1815 till fram över
revolutionsåret 1848. Preussen förblev
Ryssland troget under Krimkriget,
Österrike intog en vacklande hållning och
närmade sig England och Frankrike,
som uppträdde emot Rysslands
stämp-K-ngar mot Turkiet.
Vilken hållning en socialdemokrat
skulle intaga syntes den gången vara
något så givet, att intet tvivel kunde
finnas: mot Ryssland, som kort förut
visat sig vara revolutionens
oryggliga-ste motståndare. Trots detta visade
sig redan då begynnelsen till en
anmärkningsvärd differens — mellan
Lassalle på den ena, Marx jämte
Engels på den andra sidan; en differens,
som med mångfaldiga variationer
fortsatt att verka inom Internationalen
ända till våra dagar. Det största
hindret för demokratins framåtskridande
gåg Lassalle i Österrike, Marx och
Engels i Ryssland.
Om detta visade sig år 1854 endast
tillfälligtvis i förtroliga brev, så
trädde det däremot år 1S59 starkt i dagen
i de broschyrer, av vilka en har
Lassalle och två Engels till författare.
Visserligen uppträdde Ryssland den
gången inte öppet såsom Österrikes
motståndare, men Napoleon handlade
i samförstånd med tsaren när han
förklarade Frans Josef krig.
Marx liksom Engels ställde sig
avgjort på Österrikes sida. De svävade
inte ett ögonblick i okunnighet om
Donaumonarkins svagheter, vilka de
noga kände. Men Österrike syntes
dem oumbärligt såsom bålverk
gentemot Rysslands framträngande. 1
”Herr Vogt” (1860) nämnde Karl
Marx såsom enda omständighet,
”vilken rättfärdigade Österrikes statliga
existens sedan mitten av det 18 :e
århundradet, dess motstånd mot
Rysslands framträngande i Östeuropa —
ett motstånd, som är hjälplöst,
inkon-sekvent, fegt, men segt”. (Sid. 77.)
I sin broschyr ”Po und Rhein” (1859)
förklarade Engels, att Italiens
enig-hets- och självständighetskamp
förtjänade de varmaste sympatier.
Österrikes herravälde över Italien skulle inte
kunna bli bestående. Men trots detta
måste man ställa sig på Österrikes sida,
så snart detta hade att göra inte endast
med Italien, men med tsarens
hantlangare Napoleon, som ville befria Italien
för att kunna komma fram till vänstra
stranden av Rhen. Då skulle
Österrikes besittningar i Italien erhålla
betydelsen av ”en militärisk position, som
man utrymmer endast när man inte
kan behålla den. I detta fall träder
den politiska frågan genast tillbaka
för den militära; bli vi angripna så
försvara vi oss” (sid. 62).
Kort efter kriget offentliggjorde
Engels broschyren ”Savoyen, Nizza
und der Rhein”, i vilken
rättfärdigades såsom en ”nationell rörelse”
förfäktandet av Tysklands solidaritet med
Österrike gentemot Napoleon och
tsaren :
’ ’En av oss blev angripen oeli det just
av en tredje, söm ingenting hade att göra
med Italien, men som liade ett desto större
intresse att erövra den vänstra
Rhenstran-den, och gentemot detta — gentemot Louis
Napoleon, gentemot traditionerna från det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
