Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 11-12, 1914 - Wigforss, E.: Världskrigets upprinnelse ännu en gång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den serbiska konflikten för att få
till stånd en allmän uppgörelse.
Hacle Ryssland önskat krig, skulle
det säkerligen inte rått Serbien
till så långt gående eftergifter,
som det tydligen gjort. Och det
är föga sannolikt, att det var till
följd av någon övertygelse om
Rysslands a 11 m ä n n a fredsvänlighet
som man i Berlin och Wien från
början syntes förutsätta, att Ryssland
denna gång inte skulle låta det gå till
krig. Tvärtom byggde man helt
enkelt på det faktum, att Ryssland och
Frankrike inte voro tillräckligt
förberedda på ett krig (eng. boken 32,
71). Oeh allt vad man vet om
makternas militära rustningar talar ju för,
•att de tyska och österrikiska
diplomaterna hade rätt. Idén om
”preventivkrig” från tysk sida må numera
hur mycket som helst förklaras ha
varit fjärran från varje
ansvarskännan-de tyskt medvetande, men när den
trängt så pass igenom, att den kunde
dyka upp i ett liberalt organ som
Ber-liner Tageblatt, så måste detta
åtminstone vittna om att man var fullt på
det klara med sin goda militäriska
position just nu. Och även för de
tänkta fienderna har detta, inte varit
någon hemlighet.
Någon särskild rysk ”stridsiver” är
sålunda ganska osannolik. Men vad
man allmänt torde vara ense om är,
att Ryssland inte ville tillåta
någon maktförskjutning på Balkan, .oeh
för att hindra något sådant skulle taga
risken av ett krig. Nu var det
otvivelaktigt Österrike, som tagit ett steg,
vilket utan alltför stor
misstänksamhet kunde tydas som ett angrepp på
status quo. Om verkligen Österrikes
avsikter voro rent defensiva, så
till-lämpade det åtminstone den
strategiska principen, att offensiven är den
bästa defensiv. När Ryssland under
sådana förhållanden företog sin
inblandning, så kan detta steg kallas
aggressivt endast under den nämnda,
ohållbara förutsättningen, att frågan
inte berörde Rysslands berättigade
intressen. Men erkänner man Rysslands
rätt att ha ett ord med i laget, då
får-man också en helt annan syn på
Englands och Tysklands respektive
insatser i medlingsarbetet, än den d:r
Larsson företräder. Hans ståndpunkt
är nämligen den, att ”Tyskland gjorde
mer än någon annan stat för fredens
bevarande. England och Frankrike
uträttade icke mycket för att dämpa
Rysslands krigslust, men Tyskland
utövade, delvis i samråd med
England, en hård press på Österrike och
uppnådde också viktiga
medgivanden. ..” Och på ett annat ställe:
”Det skulle vava intressant att veta,
varför det är fredsvänligare att lägga
eftergifternas börda uteslutande på Österrike,
’ som doek är den anfallne, oeh däremot låta
Ryssland helt gå fri. För mig är det
självklart, att den som verkligen förmått den
anfallna parten att göra eftergifter, uträttat
mera för freden än den, vars lama
föreställningar till den anfallande — ieke
uträttat någonting.”
Det är klara och inte milda ord.
Svaret kan efter allt det föregående
endast bli, att så länge medlingen
ingenting annat gällde än att få
Österrike att gå med på förhandlingar, så
var Österrike den enda part, som
fanns att öva inflytande på. Ryssland
stod ju hela tiden färdigt att
diskutera problemen. Och det är till en
början under dessa krisens första
dagar man får det bestämda intrycket,
att Österrike inte ville vika ett steg
från sina farliga vägar och att
Tyskland härvid stod bakom sin allierades
rygg. Man har ingen rätt att
försvaga intrycket av Tysklands vägran
att arbeta för tidsfristens förlängning
genom att som d:r Larsson påstå, att
”Edward Grey icke allvarligt trodde
på möjligheten för Österrike att
medgiva en förlängning av fristen”. Vad
man kan säga är endast, att Grey
förutsåg Österrikes ovillighet. Och
fastän Tyskland den 25 juli förklarar
sig villigt att samman med England,
Frankrike och Italien arbeta för fred
i Wien och Petersburg, ”såvida
förhållandet mellan Österrike och Ryss-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
