Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 11-12, 1914 - Wigforss, E.: Världskrigets upprinnelse ännu en gång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
land bleve hotande”, så ser man intet
spår av något modererande
inflytande i Wien å t m i n stone fram till
den 29 juli. Englands förslag om en
konferens avvisades som bekant, och
då det framhäves, att Tyskland
däremot ’ ’ställde sig sympatiskt”
till en medling mellan Ryssland och
Österrike, måste väl därmed avses
tyske ambassadörens i London
meddelande till Grey, att ”tyska regeringen
går i princip med på en medling”. Men
detta ”i princip” är ett dunkelt
uttryck, som ingen lyckats tolka, då det
faktiska konferensförslaget avvisades
och Tyskland själv inte ville föreslå
någon form för medlingen. De
direkta underhandlingarna mellan Wien
och Petersburg, vilka Tyskland i
stället pekade på, har man synnerligen
svårt att fatta såsom allvarligt
menade, så länge Österrike obevekligen
hävdade, att noten till Serbien inte
finge diskuteras. Vad fanns det då
att underhandla om ? Den ryska
ståndpunkten — och som vi ovan sett
delades den i allra största utsträckning
ute i Europa — var ju den, att vissa
punkter av Österrikes ultimatum
kränkte Serbiens egenskap av
självständig stat. Hur kunde Ryssland som
försvarare av status quo avstå från att
diskutera dem? Påminner inte denna
Österrikes» förhandlingsvillighet bra
mycket om dess bifall i princip till en
europeisk kongress angående
annekteringen av Bosnien och Herzegovina,
varvid det till en början hävdade, att
annekteringen inte skulle få
diskuteras.
Redan härigenom är det begripligt,
att Ryssland inte ville nöja sig med
Österrikes försäkran, att det inte
tänkte på territoriella erövringar från
Serbien, ty mindre än ett obetingat
accepterande av notens fordingar skulle
naturligtvis Österrike inte kräva efter
en lyckad straffexpedition. Anbudet
ätt respektera även Serbiens
suveränitet kom först i krisens elfte timme,
men erkännas bör, att det inte
förefaller sannolikt, att ett tidigare
medgivande på denna punkt skulle från rysk
sida betraktats såsom tillräckligt. Dels
hade Ryssland och Österrike tydligen
alldeles olika meningar om vad som
kunde vara förenligt med Serbiens
suveränitet, dels, och kanske framför
allt, förefanns å rysk sida en djup
misstro mot att Österrike, om det finge
sköta kriget på egen hand, skulle
kunna underlåta att fullständigt krossa
Serbien. Situationen återges mycket
klart i den officiella engelska
framställningen :
”Österrike försäkrade ju, utan tvivel
fullkomligt ärligt, att det inte ämnade ta
något område från Serbien. Men de
österrikiska ministrarna buros framåt på en våg av
våldsam folkstämning. De sade sig, att de
skulle sopas bort från makten, om de inte
följde det populära kravet på ett krig med
Serbien. Skulle denna folkstämning nöja.
sig med en blott straffexpedition mot
fienden? Säkerligen inte.”
Vi kunna ju bortse ifrån, att
Ryssland nog inte var lika övertygat, som
England här synes vara, om de
österrikiska statsmännens ärliga avsikter,
och det må därför bara antecknas, att
engelska sändebudet i Rom den 25 juli
telegraferade hem, att ”det finns
tillförlitliga underrättelser om att
Österrike ämnar sätta sig i besittning av
Salonikijärnvägen”. Men hade
Ryssland så orätt i sitt bedömande av
folkstämningen? Sedan tusen och åter
tusen av Österrikes söner gjutit sitt blod
på de serbiska slagfälten, skulle inte
dessa för varje patriot ha blivit helig
mark? Och när har en
straffexpedi-tion nått sitt mål? När har Österrike
vunnit säkerhet’för att, den
storserbi-ska propagandan inte flammar upp på
nytt? Månne förrän Serbien var
militärt så krossat, att det faktiskt
förlorat sin politiska betydelse och
maktbalansen på Balkan alltså ganska
grundligt kastats om? Kunde man
förut ha varit tveksam om sitt svar,
så synes det vara svårt att nu med
Belgiens otvetydiga exempel för
ögonen vägra Ryssland erkännandet som
den bättre psykologen.
•Jr ■&
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
