Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1, 1915 - Bolander, C. A.: Henning von Melsted
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
starkare kämpe, bakom vilken
fängelseporten faller i lås. Med deras egna
vapen skall han slå dem, dessa civila
barbarhorder med arsenalen full av
lagböcker, brottslingsalbum,
järnbojor, stämplar och papper — är han
icke själv förfaren i deras kabbala,
jur. kand. Henning von Melsted blir
anarkistadvokaten. Han älskar att
pröva dusten med rättens hantlangare
(”Salomos dom” — ”Konungens
fogdar”) — han kämpar med 1700-talets
barbariska lag, det 200 år gamla
rättsmedvetandet, han avslöjar den svenske
genomsnittsdomaren, hans partiskhet,
hans taktik att avbryta, att
missförstå, att felaktigt återge parternas
vittnesmål, att förfalska protokollen, hans
brist på psykologisk kunskap: det
omedvetnaste av allt omedvetet i
kungariket Hedenhös är dess domarskrå.
Ännu hänga konungens fogdar
bönderna i rök, ännu hör polisvåld,
polis-övervåld till ordningen för dagen.
Han är de förtrycktas försvarare,
förtryckarnas anklagare, advokaten jur.
kand. Henning von Melsted.
Georg Dahna, den bleka,
mörkhyade, ensamma vandraren,
upprorsmannen.
Men det är inte den stora
brödra-kärleken, som föder hädelsen på hans
läppar, som tvingar honom i harnesk
mot egoismen ocli orättfärdigheten.
Det är passionsmänniskans trots, som
gör honom till anarkisten. Oeh när
passionen brunnit ut, är trotsaren icke
längre en trotsare.
Hokus pokus en dag står
Henning von Melsted på Skansen som
nationalismens lyriska predikare, en dag
är han Svenska Folkförbundets talare
oeh Aftonbladets medarbetare.
Anarkisten är enrollerad i den Svenska
vakten vapenbroder med Lindman,
riksdagsamiralen, den lille Zackeus,
som stigit ned ur mullbärsträdet för
att som den religiösa renässansens
målsman hälsa Jesus av Nasaret.
Långholmsidealisten är en kämpe i
det nationella framstegspartiet, den
röda kräftans kompani.
Är det Empedokles, som störtar sig
i Etna för att såsom spårlöst
försvunnen hälsas som gud ? Är det Montaigne,
som låter lakejen väcka sig några
gånger under nattens lopp för att
sömnen skall bli angenämare? Är det
bara kringsjukan, fårsjukan? Vad är
det, denna plötsliga omvändelse, denna
hastiga frälsning? Ett av de tusen
fallen bara, passionsmänniskans
alltför vanliga utvecklingsgång, han
skulle ha kunnat kasta sig i
religionens armar, han störtar sig i stället i
den nationalistiska sekterismens.
Redaktör av ”Dagen”. Oeh i
morgon? Vem kan säga det, vem vet, var
passionsmänniskan hamnar? Skall han
bli en krönikenationalismens diktare,
försöka, vad en Lundegård oeh
Hei-denstam ieke mäktat genomföra, skall
han sluta som politiker: om Gert
Buntmager bara en timme komme på
riksdagen skulle han nog viska
kurfursten av Mainz något i örat, som han
skulle tacka honom för.
Vem vet, vem kan säga, var han
hamnar, det är, som den danske
skalden Aage Mathisson-Hansen sjunger
det:
”Over det öde hav sejler den store
damper,
ingen ved hvorhen,
i salonen sidder en kvinde,
bider en blomst itu,
ingen ved hvorfor.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
