Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1, 1915 - Palmér, Fritiof: Frankrikes försvarskamp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vika all ”friktion”. Vilket hade till
följd att tyskarne skyndade sig alt
besätta en hel del pass i Vogeserna som
fransmännen sedan måste offra en
massa folk på alt återerövra! — Det
franska infallet i Elsass var ju ock så att
säga strid på egen mark; invånarne
hälsade de anfallande som. befriare.
Förreslen voro ju fransmännen av
omständigheterna hänvisade till
defensiven mot en övermäktig och vida
slagfärdigare granne och deras fälttågsplan
var lagd därefter. Det väntade
anfallet skulle mötas längs östgränsen;
fäst-ningskedjan Verdurn—Belfort skulle
Ijänstgöra som ryggstöd, i värsta fall
som bröstvärn. Längst i norr ovanför
Verdun fanns visserligen en, mörk
punkt som under de senasle årens
militära pressdebalter gått under namnet
”LUxemburg-remnan” (la trouée de
Luxembourg). Där fanns endasl den
föråldrade Longwy-fästningen och där
misstänkte man att tyskarne skulle
vilja igenom, varför ganska betydande
truppmassor förlagts dit. Genom
Belgien däremot — herregud Belgiens
neutralitet var ju garanterad av tyskarne
själva och man trodde dem. varken så
brutala eller så dumma alt de för en
strategisk fördels vinnande skulle riva
upp hela den internationella
rättsordningen.
Naturligtvis hade den franska
generalstaben, vars plikt det var alt räkna
med alla eventualiteter, även tänkt
sig möjligheten av ett inbrytande över
Belgien. Dock hade m>an aldrig trott
att tyskarne skulle överskrida Maas.
Formen för det tyska angreppet blev
i dubbel måtlo en överraskning för den
franska generalstaben. I stället för
de väntade 25 armékårerna förde ty-
ska krigsledningen fram 50 i första
linjen, vilket tillät dem — eller
tvingade dem., såsom1 de själva säga — att
breda ut sig längs hela franska
nordgränsen, ända till trakten av Lille.
Försöket att hejda den tyska
anstormen vid Charlcroi misslyckades som
bekant. Engelsmännen, som bildade
vänstra flygeln med cirka 60,000 man,
mötte mångdubbel övermakt och måste
gå baklänges. Von Kluck tillämpade
med energi den kända tyska, metoden
att kringgå fiendens flygel. Endast en
snabb reträtt kunde hindra ett
upprullande av hela den franska
försvars-linjen.
Så begynte ”den tyska krigslavinen”
(termen hämtad’ ur hänförda svenska
tidningar) att rulla ned mot Paris. Den
fransk-engelska linjen vek tillbaka
under strid; det gällde att på en gång
koncentrera sig och uppta förstärkningar
söderifrån. Vid Marne ansåg
äntligen Joffre att försvarslinjen fått nödig
fasthet — som det säges efter stark
påtryckning från regeringen,
enkannerligen dess socialister. ”Nu gäller det
att gå framåt eller falla”, lydde
generalordern. Från Pariser-trakten grep
general Maunoury i rätta ögonblicket
fienden i flanken och tvang v. Kluck
att.svänga fronten i västlig riktning.
Därigenom lättade trycket på de övriga
franska, truppstyrkorna (under
generalerna Franchet d’Esperey, Foch och
Langle de Caray) och den
betydelsefulla segern vid Marne vanns under en
veckas blodiga strider.
Detta var vändpunkten. Att
fransmännen ej förmådde att genast driva
tyskarne tillbaka över gränsen är ej så
underligt. De voro fortfarande
underlägsna i antal och sedan tyskar-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
