Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3, 1915 - Sköld, Hannes: Klasskampen i Balkans nationalstrider
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kmetfrågan blev en av de svåraste
nötter den österrikisk-ungerska
regeringen försökt sig på att knäcka.
Inom den turkiska feodalismen
sönderfaller lantbefolkningen väsentligen
i tre olika grupper:
1) självägande bönder, som betala
skatt till staten, men inte ha några
skyldigheter gent emot
storgodsägarna ;
2) den andra gruppen, k a s i m
d-sciii, betalar till storgodsägaren en
avgift, in natura eller i penningar,
kallad k a s i m. Han har
brukande-rätt till jorden, som stundom gränsar
till äganderätt, fast marken tillhör
bejen; ;
3) den tredje gruppen, i s p o 1
d-s e h 1, är fullständigt beroende av
godsägaren. Han äger ej den jord
han brukar, utan kan när som helst
bortdrivas därifrån. Spachijan
— som bejens beteckning som
godsägare är — har rättighet till en viss
del av skörden, vanligen tredjedelen
(serb. tretjina). Tschiflik kallas
det av ispoldschier brukade området.
Under trycket av
penninghushållningens införande (i de turkiska
delarna av Balkan omkring förra
århundradets mitt) har en förskjutning
ägt rum mellan dessa grupper. Allt
oftare övergår den självägande
småbonden till kasimdschi och denne till
ispoldschi. Den skuldsatte bonden
lämnar godsägaren en
skriftlig.förbindelse att han avträder sin jord, mot
att han erhåller en viss summa
kontanta pengar och fortfarande får
behålla nyttjander ätten till sitt bruk
mot en viss årlig avgift. Men blir
han ur stånd att betala denna, så är
han tacksam, om spachijan-bejen låter
honom sitta kvar på torvan oeh bruka
den i egenskap av ispoldschi.
I de serbiska delarna av Balkan oeh
Österrike kallas ispoldschin för kmet
— ett ord vars grundbetydelse torde
vara ”bonde”. Bland den till
1,400,000 uppgående lantbrukande be-
folkningen i Bosnien 1895 (hela
befolkningen var 1,600,000) var
2,13 % godsägare,
33,45 % självägande bönder,
49,51 %kmeter,
3,25 % på annat sätt inom
lantbruket sysselsatta personer.
"Medan norra Österrike, särskilt
då Böhmen och Mähren, är
kraftigt industrialiserat, så ligga de
södra landsdelarna, framförallt den
fruktbara ungerska slätten, i
händerna på de ungerska
adelsmagnater-na, ofta av judisk härkomst. Dessa
feodalherrar utgöra jämte de
ostelbi-ska junkrarna i Preussen, boljarerna i
Rumänien och adeln i Ryssland den
europeiska reaktionens fasta sköldborg
och ha i alla tider ridit spärr mot även
de mest skendemokratiska åtgärder
från statsmaktens sida. Man tänke
sig blott att i Ungern ännu rösträtten
är så usel att ingen enda socialist
sitter i den ungerska
särrepresentatio-nen, lantdagen! Också är
rösträttsfrågan i Ungern jämte den i Preussen,
den i Ryssland och den i Rumänien de
enda rösträttsfrågor, som äro lika
olösta som före marsupprorens tid
(möjligen med undantag av en
meeklen-burgsk småstats).
Dessa inom Ungern allenarådande
storgodsägare, den konservativa
bromsen inom österrikisk politik,
ansåg det naturligtvis inte med sitt
intresse förenligt att det serbiska
lantproletariatet erhöll några utvidgade
rättigheter, emedan deras eget
feodalvälde därigenom indirekt hotades.
Kmetfrågan blev därför olöst.
Men serberna i Österrike,
enkannerligen då i Bosnien-Herzegovina, denna
den serbiska kulturens hjärtpunkt,
vilka redan i språkgemenskapen med de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
