Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4, 1915 - Händelser och spörsmål - Palmstierna Erik: Finlands strid - Möller, Gustav: Lloyd George och kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
känd. Och skola Englands statsmän då
ingripa? Den 23 mars lörklarade sir E
d-ward Cirey i underhuset att ”det stora
mål lör vilket de allierade nu stridde vore
att Europas nationer skulle få leva sitt
o-beroende liv under egna former av styrelse
och under nationell utveckling i full
frihet vare sig de äro små eller stora stater.”
Skall detta gälla även för Finlands del?
Eller befraktas den finska nationens öde
blott såsom en inre rysk samhällsfråga,
vilken man ej gärna sysslar med?
Lloyd George och kriget.
Då England beslöt sig för att gå med i
kriget avgingo soml bekant tre ministrar,.
den gamle socialdemokraten John Bums,
lord Morley och C. P. Trevelyan. Hur
ställningen inom den liberala regeringen i
övrigt var har världen icke fått en aning om,
ehuru det från början föreföll osannolikt,
att alla de andra ministrarna obetingat
stodo på utrikesministern Greys sida. Det
bekräftar sig nu att före Tysklands
invasion i Belgien stod den liberala regeringen
i två skilda läger i sitt bedömande av
Englands ställning till den genom
Österrikes ultimatum till Serbien uppkomna
internationella situationen. I senaste
nummer av Independent Labour Partys organ
Labour Leader finna vi en notis
härom, sor» är av stort intresse. Det heter
däri:
Det är en offentlig hemlighet att vid
tröskeln till kriget funnos två grupper inom
kabinettet allvarligt åtskilda i fråga om
Britanniens dellagande i kriget. Vi tro vt
ha rätt då vi säga, att en vecka före
Englands ultimatum till Tyskland,
majoritet e n . av kabinettsministrarna voro
motståndare till engelskt ingripande. Från
högsta möjliga auktoritet veta vi alt även
vid tröskeln till krigsförklaringen hade
premiärministern i sin hand sex
regeringsmedlemmars avsägelser. Mr Asquith, sir
Edward Grey och vad vr kunna kalla
im.-perialistgruppen inom regeringen, höllo på
ätt Britarmien skulle ingripa på grund av
e n t e n t e n med Frankrike och Ryssland
och de förbindelser utrikesministeriet
hemligen hade givit. Den andra gruppen stod
i opposition mot ett sådant ingripande.
Om Tyskland icke tågat in i Belgien är
det sannolikt att en stor grupp inojn
kabinettet hade avgålt och att en
koalitionsregering bildats, ty brev från lord Länds-
downe och mr Bonar Law till mr Asquith
visa, att imperialisterna kynde räkna på
deras stöd. Den tyska, invasionen i
Belgien omvände fyra av de sex motspänstiga
till kiigsvänner. Lord Morley och
mi-John Bums framhärdade i beslutet och
trädde tillbaka och med dem förenade
sig-en medlem av ministären, mr C. P.
Trevelyan.*
Vi måste medge att vi gjort mr Lloyd
George den orättvisan alt ha trott honom
tillhöra imperialisterna; endasl däri kunde
vi se en förklaring till hans Mansiori
House-lal av 1911.** Kanhända han
då helt enkelt gjorde Ijänst som: sir
Edward Greys munstycke? Men av en
intervju, publicerad i Pe ar sons’ il a g
a-z in e framgår, att han ända till
invasionen i Belgien var emot Britanniens
deltagande i krigel.
”Detta vet jag är sant”, anmärker han,
”att sedan garanti lämnats alt tyska
flottan icke skulle angripa Frankrikes kuster
eller annektera något franskt territorium,
så hade jag icke velat hava del i en
krigsförklaring, om Belgien ej angripits,
och jag tror att jag kan säga detsamma,
för de flesta, om. icke för alla, mina
kollegers del.”
Mr Lloyd George konstaterar slulligen
att om Tyskland icke beträtt Belgiens
mark, så skulle den liberala regeringen e)
ha ingripit. Nå, i sådant fall, hade det
blivit en koalilionsrcgering som ingripit.
Premiärministern och sir Edvard Grey vilja
säkert icke skriva under Lloyd Georges
påslående. Då lord Robert Cecil framlade
den frågan till premiärministern, huruvida
finansministern ”till alla delar riktigt
uttrycker regeringens politik” gjorde
regeringen en påtryckning på honom att ta
inler-pellationen tillbaka, och denna ströks tyst
och stilla från dagordningen.
Den ledande artikel i Times, där det
påstods att Brilanriien skulle ha gåtl med
i kriget alldeles oberoende av det belgiska
* Man skiljer i England mellan
ministären och regeringen. Själva regeringen
beslår av kabinettsministrarna, men till
ministären höra en hel del andra personer,
ungefär jämställda med
expeditionscheferna i våra svenska departement utom däri
atl de bruka växla med ombytet av
regeringar. Befattningarna ha icke endast
ad-ministraliv utan också politisk betydelse.
Därför skola deras innehavare hysa.
samma politiska åskådning som regeringen.
Den senaste svanska liberala regeringen
torde för övrigt ha gjort den erfarenheten,
-att vi i Sverge synnerligen väl skulle
behöva tillämpa det engelska systemet.
** Lloyd Georges uppseendeväckande tai
under Marockokrisen, som. då avkylde
Tysklands’ agressivitei.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
