Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5, 1915 - Thorberg, Arvid: Fackföreningsrörelsens första 25-års-period - Silverstolpe, K. Gunnar: Senaste Strindbergsboken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gått iill ett sammanlagt belopp av ler.
98:50 eller i medeltal pr år kr. 7:04.
Hela den påbjudna summan har dock
ej inbetalts av förbunden, Vilka äga
att frirapportera sjuka och värnpliktiga
medlemmar samt att göra avdrag för
understöd till egna strider. Det
inbetalda beloppet för 14-årsperioden är ej
större än kr. 43:12 eller i medeltal för
ur kr. 3:08. Hälften för
halvbetalande medlemmar.
Senaste Strindbergsboken.
För TIDEN av K. GUNNAR SILVERSTOLPE.
Adolf Paul. Strindbeigsminneu och
brev. Stockholm 1915. Åhlén &
Åkerlund. Kr. 3:50.
En episod från Strindbergs vistelse
på Rtigen sommaren 1893 berättas av
den svensk-tyske författaren Paul r
hans nyligen utgivna
Strindberg-min-nen i följande drastiska ordalag:
”En gång övervann han sin rädsla att
bli dränld av oss andra, badade med,
vadade uf, dök under och var försvunnen!
Ty vad som dök upp igen ur djupet var en
helt annan människa! Ingen man mer utan
en gammal käring!
Huvudet hade förlorat halva massan,
lejonmanen klibbade tätt vid hjässan, det
kantiga, fårade ansiktet med den spetsiga
minimala hakan och den lilla
skvalleraktiga munnen passade bältre till de smala
muskellösa armarna!”
Denna lilla passus karaktäriserar på
sätt och vis innehållet i Pauls bok. Den
som känner Strindberg endast från hans
underbart rika diktning, får här — med
obeskrivlig smärta och motvilja — lära
känna ett stycke av människan
Strindberg. Icke diktaren, icke Mäster Olois
och Röda rummets diktare, icke
sanningssägaren, bekännaren, ej heller den
kämpande, sönderbrutne
Damaskusre-senären ■—• den Strindberg, somi dyker
upp ur den Paulska bokens minnen och
brev, är en oändligt smått och lumpet
anlagd människa, en människa med
tjugu mänskliga fel förstorade till över-,
mått, en man med en genomträngande,
stickande blick, som aldrig kan värmas
av en osjälvisk känsla. Det är icke,
som det sägs i en tysk recension av
boken med en vackert rundad fras:
”Strindberg, guden, människan,
masken” — det är masken, masken som
vrider sig under penningnödens
järnhäl, något av en hjälplös skråpuk, som
tidvis när sig av ondska, en varelse,
som driver fram genom livet i hejdlös
egoism utan att dock någonsin varda
herre över livet!
Till den grad ohyggligt är intrycket,
som stannar kvar efter läsningen av
Pauls bok. På några sidor i boken»
början skymfa väl ännu de drag i
Strindbergs sammansatta natur, som
kommit Paul att i några inledande ord
nämna om ”hans goda hjärta, hans
veka och hjälpsamma sinne, hans
jo-viala humor”. Men när man kommit
över på bokens senare hälvt, kunna
dessa drag icke mera upptäckas!
Framställningen börjar med en
synnerligen intressant skildring av
Strindbergs vistelse i Berlin vintern 1892—93,
då den lilla vinstugan ”Zum schwarzen
Ferkel” utgjorde samlingspunkten för
en krets bohémer, som i den berömde
svenske diktaren sågo mästaren och
huvudmannen. Följer så skildringen av
Strindbergs andra giftermål, som
inleder en tid, varunder han i växande
själsförvirring irrar omkring i Europa,
ensam och olycklig eller i sällskap med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
