Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5, 1915 - Silverstolpe, K. Gunnar: Senaste Strindbergsboken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sin unga hustru, även då mestadels
olycklig... Ur stånd alt dikta och
arbeta, illa behandlad av förläggare och
teaterledare, rasar han på ett
infernaliskt sätt ut emot människor,
enkannerligen mot f. d. vänner och mot
medtävlare ifråga om diktarberömmelse.
Innehållet i de brev från åren 1893 och
1894, som Paul publicerat, blir steg för
steg allt ohyggligare. Det ena brevet är
fyllt med lumpna skvallerhistorier, i det
nästa utkaslas planen till en intrig, som
skall bringa något av Strindbergs
skådespel upp på scenen, i en serie andra
brev ”mördas” — en specifik
Strind-bergsterm! — någon förut närstående
vän med några i all sin orimlighet
ohyggliga anklagelser.
Det är tydligt, att Strindbergs
själsliv redan under de första åren på
nittiotalet var mer sjukt än friskt. Pauls bok
lämnar på viktiga punkter upplysningar
till hans sjukdomshistoria. över huvud
taget ger boken en hel del nytt material
av stort värde för kännedomen om
diktarens liv •— såväl hans yttre som; hans
inre liv vid tiden för det andra
äktenskapet. Felaktigheter finnas
visserligen — Strindbergsforskaren har tillfälle
att rätta dem. Å andra sidan är Paul i
stånd att ge den riktiga och fullständiga
versionen av fakta och händelseförlopp,
som av Strindberg själv i hans
biografiska böcker framställts på ett sätt,
som ej stämmer med verkligheten. Har
Strindberg i dessa fall utan någon som
helst avsikt omdiktat vad som verkligen
inträffat, eller har han gjort en
förvanskning i avsikt att få sympatierna
på sin sida? Paul håller det sista för
säkert. Huru härmed än förhåller sig,
så kan man fastslå, att det icke är
enbart till fördel, om en stor diktare som
Strindberg ensam får skildra sitt liv och
tyda sitt öde. En självbiografi må vara
många gånger tillförlitligare och
utförligare än Strindbergs — eftervärlden
kan dock icke avvara vittnesmålen från
vederbörandes vänner och övriga
omgivning om hans liv och personlighet.
Det är dessutom enbart rättvist, att
en av de många, som stått Strindberg
nära och vars vänskap lönats med förtal
och smädelser, får svara i egen sak
-—-låt vara att det blir en smula löjligt,
när Paul tar rollen av den godsinte
förföljde, just den roll, som Strindberg
alltid diktat åt sig själv i sina böcker!
Eftervärlden skall naturligtvis vända sig
mot vännerna till den store diktaren
med bittra anklagelser för att de icke
givit honom det stöd, den hjälp och
förståelse, han behövt! Men Pauls bok
ger dokument, som visa, vad osjälvisk
hjälpsamhet och beundran från vänners
sida båtade. Diktare och konstnärer
ha ständigt bjudit Strindberg både hjälp
och beundran. Ty de verkliga
diktarna förstå merendels att uppskatta
geniet, ofta nog med en storartad
självför-glömmelse. Det är vi,
genomsnittsmänniskorna — med kritikerna i spetsen
förstås — som göra oss döva och blinda
i vårt småsinne, det är vi, som icke
lämna undantagsmänniskan ro förrän
i graven; vår förståelse och beundran
vaknar på allvar först på
begravningsdagen och fyller sedan i årtionden
förläggares och arvingars kassor. Må man
ihågkomma Kristus’ bittra sarkasm,
närmast riktad till fariséerna: ”... I
uppbyggen profeternas grifter, men edra
fäder dräpte dem!”
Vill eftervärlden vända sin
indignation åt något håll, så bör det vara mot
nittiotalets Sverge, mot den publik (och
kritik), som i borgerlig skenhelighet och
i lumpet trångsinne vände Strindberg
ryggen och sedan gjorde allt för att
”utrota” honom — åter en äkta
Strind-bergsk term! —; den generation, som
njöt av hans storslagna diktning men
officiellt fördömde den; som villigt
skulle skänkt honom beundran och pengar
i överflöd — om han blott varit
norrman!
Den generationen hade dock ännu
den unge Strindberg i friskt minne, den
djärve, den starke, den trotsige
förne-karen, vars hälsosamt bittra diktning
väckte liv i ett sovande rike. Den unge
Strindberg, vars bild skulptören söker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
