Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6, 1915 - Carleson, C. N.: En försummad samhällsklass
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bizarra och hart när abnorma.
Betrakta t. ex. nutidens brack-mausoléerl
Med glänsande resonemang och
iakttagelser från världens kapitalstarkaste
land visar alltså författaren den
individuella yttre rikedomens torftighet och
betydelselöshet för personligheten, vars
friskhet, styrka och .djup ju dock till sist
är det enda stora värdet. Den arvrike
sonen beredes samma tröstlöshetens och
blodlöshetens lott: ett liv, av rikedomen
kvävt till obotlig enformighet — i själva
verket ett fattigt liv. Det är rent av
hårt mot de efterkommande, som skulle
tarva •—■ liksom a 11 a i en uppväxande
generation — ”en förstklassig
utrustning” för livets kamp, men icke en s. k.
”ekonomiskt oberoende ställning”.
Den besynnerliga avlagring av
kapitalistisk mode-humanitet, som heter
donationer och organiserad välgörenhet
och som förr i tiden behandlades med
friskt socialdemokratiskt hån, lockar
vassa pilar ur Shaws välfyllda koger.
Just den organiserade allmosan,
den alltid beräkneliga och tillförlitliga
filantropin har sin givna verkan i det
organiserade, systematiska tiggeriet,
också en avfallsprodukt av en förvänd
samhällsordning, som alstrar perversa
begrepp och egendomliga
människotyper såsom den där städade ”värdige
tiggaren”. Här berör förf. en punkt, där
samhällets intervention genom
socialförsäkringen får en förnuft
s-moralisk i stället för en av välgörenheten
omhuldad sentimental-moralisk
aspekt, i det han yttrar: ”De gamla
fattiga, som alls icke äro tiggare, utan
industriens veteraner, ha i de flesta fall
förtjänat en hederlig pension
(som vi ohederligt nog missunna dem)
på grund av ett livslångt, förfärligt träl-
arbete.” Där ha vi rågången mellan
borgerligt-humanitärt och stolt
socialistiskt tänkesätt. Shaw vill med fog
stryka bort allt, som smakar allmosa för att
hindra denna att fördunkla
samhällets skyldigheter.
I sin vägledning för en förståndig
användning av en miljonärs pengar riktar
Shaw även skarpa hugg mot den
specifikt engelska vurmen för privat
skolväsen, som är dåligt ända upp till
Oxford- och Cambridge-universiteten med
sina metoder för kastinvigning.
På sådant är onödigt att kosta
dona-tionshjälp, menar han, men hjälp
behöver ”samhällets kamp att anpassa sig
själv efter de nya villkor, i vilka den
moderna industriella utvecklingen
kas-iar in oss”. De gamla, av sedvana som
välgörenhetsobjekt ans°dda ändamålen
böra skjutas undan för att bereda rum
för understöd av sådana institutioner,
som ”bidraga till att få tankarna i
r ö r e 1 s e”, vilken politisk och religiös
färg de än må ha.
Det är alltså etsande socialistisk
kritik och konsekvens av klart
västerländskt kynne i hans satir, som
mynnar ut i den förnuftiga paradoxen,
som slår donations-jobbet rätt på
munnen: "Donationerna böra alltid tjäna
lyxbehov, aldrig det nödvändiga”,
ty för det senare finns just samhället
till och vore ju eljest
ändamålslöst-Slutligen ljuder då i en till hela detta
samhälle vidgad förpliktelse en
åter-klang av Ferdinands Lassalle’s ryktbara
ord om arbetarnes fördömda
behovslös-het i maningen att skapa nya behov
och n y kraft — en tanke, som ju helt
sluter sig även till en Ruskins
verksamhet.
Den lilla läsvärda boken, f. ö. åter-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
