Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7, 1915 - Lagerkvist, Pär: Folket och konsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nande. Litet annorlunda måste de som
vilja konstens popularisering tänka sig
saken.
Onekligen göra några av dessa sig
skyldiga till misstaget att alldeles
förbise det faktum — i själva verket ej
så fruktansvärt nedslående — alt icke
hela vårt folk är mottagligt för estetisk
kultur. Ett ganska ödesdigert misstag,
om vi rätt se efter. Ty av sitt
välmenta men ovisa nit ledes man till att
börja driva den principen att man
måste bjuda ut en konst som går i alla och
envar, det är: en mindervärdig konst,
en konst som det icke kostar någon
möda att tillägna sig — man måste ju
tänka på de lättjefulla, de egentligen
ointresserade! — en slät och självklar
konst, om vilken ingen strid står, som
icke på något vis väcker motvillighet
och oppositionslusta. Den dag man
lyckas bibringa folket denna
kvasi-estetiska hyfsning skall man (sådan är
framtidsdrömmen!) icke längre finna
några söta oljetryck på väggen i något
svenskt hem, men reproduktioner av
erkänt ”bra tavlor” — svenska talldungar,
bergknallar, hästar, kor och dalkullor
i oleokrom! — och folks grundliga
kännedom om vad som är verkligt nobelt
skall förbjuda dem att längre ha kvar de
granna storblommiga tapeterna, den
banalt utsirade chiffonjén och de små
porslinshundarna där ovanpå. Det är
estet-flabberi så det förslår! Och må vi
bedja gud bevara oss från att uppleva en
sådan slätstrukenhetens triumf, vilken
icke skulle innebära att vi kommit ett
steg närmare målet, det mål som är
värt att eftersträva.
A andra sidan förefaller det, som om
de här i landet, vilka icke kunna nöja
sig med en sådan förenkling av begrep-
pen smak och kultur, för vilka konslen
har en djupare innebörd och vilkas
ögon äro öppna för det levande och
växande, för vad som f. n. sker till en
konstens och smakens förnyelse, som om
dessa stängde sig för mycket inne i
kotterier, i små sällskap för inbördes
förståelse och förbisåge sin skyldighet att
träda i förbindelse med eh större
publik. Man skulle nästan kunna tro att
de ansåge en konst, vilken ännu håller
på att kämpa sig fram, som ännu slår
mitt uppe i sin sturm-und-drang icke
vara någonting för de intresserade och
vetgiriga i allmänhet, men blott för
några särskilt utvalda. Det är
estetsnob-beri!
Lika litet som man bör kasta pärlor åt
svinen — dock vill jag härmed på intet
vis göra mig skyldig till någon ful
insinuation mot de estetiskt indifferenta,
de ha som redan antytts min odelade
respekt —, lika litet bör man
undanhålla några av dem som verkligen ha
öga och sinne för pärlor tillfället att
pröva sin uppfattning på och glädjas åt
betraktandet av äkta sådana, icke bloit
talroiguldet och de slipade glasbitarna.
Är man obenägen att lämna ut det bästa
och mest säregna i tidens konstnärliga
tänkande, det starkaste och friaste av
det skapade till var och en som. kan
eftertrakta det, alldeles oberoende till
vilket samhällets och bildningens skikt
han bör räknas, då visar man icke
endast brist på rättskänsla men också
okunnighet om hur oberoende av ett
visst fixerat kunslcapsmått förmågan att
tillgodogöra sig estetiska värden i själva
verket är. Ja, dessutom en smula
okunnighet om den nya, den ”moderna”’
konstens egentliga karaktär.
Det förhåller sig nu en gång icke så>
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
