Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7, 1915 - Nyman, Alf.: Demokraten Kant
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
på människokaraktären — på
djurmänniskan i motsats till förnuftsmänniskan
— icke alls Hobbes och Schopenhauers
uppfattning, att detta, styfsinta släkte
blott kan regeras med hårdhandskar
och att ett andligt belägringstillstånd
med intellektuell ståndrätt vore den
tjänligaste kulturpolitiken, då det
gäller att hålla upprorsgeisten i schack.
Diskussionsfriheten och ”pennans
frihet” är tvärtom för Kant en nödvändig
livsbetingelse för all verklig kultur och
allt framåtskridande. Här har man
”folkrättens enda palladium”. Och han
prisar visdomen av Fredrik den Stores
sats: resonneia så mycket ni behagar
och över vad ni behagar — blott lyd!
Men denna laglydighet, som också Kant
starkt betonar, står hos honom ytterst
i frihetens tjänst. Ty allt tvång,
rättsligt eller civilt, som icke har
värnandet av den personliga
oförkiänkbarhe-ten och den andliga friheten till mål,
är av ondo. Man skulle enligt Kant
icke en gång äga rätt att tvinga
lyckan på en person m o t hans vilja.
Längre kan man väl knappast gå i
nitälskan. för den individuella, friheten ...
Denna frihet är alltså för Kant en
självklar sak -— vår medfödda
mänsklighets adel. Problemet uppkommer
först, då de olika personliga
frihetssfä-rerna stöta samman och hota krossa
varandra. Hur skall denna och hur
har den en gång i
samhällslivets’gryning erhållit sin lösning?
Härom var under 1600-talet och
1700-talet en vetenskaplig fabel i svang,
vilken ofta förtäljes hos naturrättslärarna.
Fabeln var denna: för att råda bot på
det olidlighets- och nävrättstillstånd,
som urtidslivet inneburit,
sammanträdde människorna en dag och ingingo som
förslagna jurister kontrakt med
varandra, däri de ömsesidigt förbundo sig att
respektera varandras liv och egendom,
samt på noga. formulerade villkor
uppdrogo den styrande makten åt en
överhet. Denna lillgamla myt om en juridisk
överenskommelse såsom liggande till
grund för all samfundsbildning, vilker.
ännu kunde falla Rousseau P& läppen
och hörde till tidens politiska
allmänbildning, erhåller hos Kant en djupare
innebörd. Han tror ej som Danton, att
ett socialt kontrakt (pa ctu m s
o-c i a 1 e) såsom ett påvisligt historiskt
faktum bör ha passerat en gång i tiden
och att — varom ej — all statsordning
och all privategendom är ogiltig.
Kontrakten på bordet, heirar suveräner!
Kant: — ”Huruvida ett verkligt fördrag
rörande underkastelse under denna
högsta myndighet hade gått före såsom ett
faktum eller om myndigheten gick före
och lagen tillkommit efteråt eller om
sakerna också borde följt på varandra, i
denna ordning” — allt sådant är i
grunden kält om påvens skägg. Enligt Kant
står man i läran om det ursprungliga
kontraktet icke inför en rättsarkeologisk
hypotes utan inför en förnuft sidé.
Det gäller för lagsiiftaren att nu och
framgent formulera sina lagar så, att de
myckel väl kunde ha framsprungit
ur ett helt folks vilja och att betrakla
envar, som önskar åtnjuta de
medborgerliga förmånerna (trygghet till liv och
egendom etc.), som hade han därmed
också stillatigande givit sitt bifall till
dessa lagbestämmelser. Urkällan till
all rätt och till all stiftad lag förblir
nämligen allas vilja — folkviljan.
— ”Vad ett folk icke skulle kunna
besluta över sig själv, det äger långt
mindre monarken befogenhet att besluta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
