Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7, 1915 - Nyman, Alf.: Demokraten Kant
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
över folket. Ty hela hans pondus som
lagstiftare beror på, att han förenar den
samtliga folkviljan i sin.” Man kan
alltså liksom genom ett
förnuftsexperi-ment omedelbart utröna, omi ett
stadgande är rättmätigt eller ej: — skulle
folket i dess helhet gått med på
saken? .Ta, eller nej! Den rättsliga
ordningen fixerar därför endast de
oundgängliga frihetsinskränkningar,
som var och en medborgare måste
vidkännas för att kunna bestå samman
med sina likar i etl samfund. Vad som
därför ur den enes synpunkt ter sig
som ett oangenämt frihetshinder, blir
ur den andres ett frihefsskydd. Smakar
det, kostar det också. Här äro alla lika.
Man kan därför icke beklaga sig över,
att statens betsel tvingar en, dit man
icke vill, då var och en har del i
lagstiftningen och därmed även äger att
besluta över sig själv. Det är till sist
endast ekot av ens egen stämma, som
ljuder ur lagens mun — och v o 1 e
n-ti no fiat iniuria: den hågade
vederfares ingen orätt! Mot inkastet, att
en sådan idealisk folkmajoritet, som1
innefattade alla, vore en psykologisk och
politisk orimlighet och att man alltid
måste nöja sig med en anspråkslösare
majoritet och kanske ej heller med
denna omedelbart utan endast med dess
valda representanter •—: häremot
genmäler Kant, att i den figurliga idén om
ett ursprungligt samhällsfördrag ligger
en överenskommelse att nöja med den
majoritet, som faktiskt kan
åstadkommas. Folket måste åtminstone vara
enigt om att vid fall av oenighet böja
sig för flertalets votum — ty utan
enighet i denna yttersta punkt kan det
aldrig bli tal om startandet av en
offentlig rättsordning. Meningarna skulle
Tiden n:r 7, 1915.
ständigt brusa mot varandra, som koket
i en- häxkittel.
Detta är emellertid också allt, som
behöves för saken. Folkviljan är i och
med detsamma konstituerad som
lagstiftande, suverän vilja — ”all rätts
urkälla”. Och om någonting annat än
rätt är det här icke fråga. Även som
samhällsteoreliker står Kant fjärran
från all välfärdslära. Lycksaligheten är
ingen f i x stjärna och duger därför ej
som^ ypperstai ledstjärna för lagstiftning.
Den är tvärtom en bedrägligt
uppblossande, färgskiftande och utomordentligt
springande stjärnpunkt, en s t e 11 a m
i-r a b i 1 i s. Om lyckan sprudla
meningarna först ohjälpligt i sär. Och vad
O
vanskligare ärr det går icke att här
komma med föreskrifter och
maktspråk; lyckan.’låter icke
kommendera sig. Om Kant ändock håller fast
vid den gyllne regeln, att allmänna
välfärden är statens högsta, lag, beror detta
på, att han just anser lag och rätt vara
det högsta och oundgängligaste
villkoret för allmän lycksalighet: — ”den
offentliga välfärdsangelägenhet, som
först måste tagas i betraktande, är
just den lagliga författningen, som
genom lagar tillförsäkrar var och en hans
frihet: varvid det står honom fritt att
söka sin lycka på vilka vägar han själv
vill, blott han icke gör intrång på
denna allmänna lagenliga frihet och
därmed på andra undersåtars rätt.”
Rätten är sålunda till för frihetens
skull — endast medelbart för
lycksalighetens. Hur angeläget frihetsintresset
är för Kant, ser man bäst vid en
jämförelse mellan den franska
revolutions-filosofien och hans egna statsprinciper.
Mot den gemytfullare triaden: frihet,
jämlikhet och broderskap — ställer han
14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
