Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8, 1915 - Lagerkvist, Pär: Folket och litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
slinker in i herrekiperingsaffären där
man har sin vardagskärlek bakom
disken, man tar våpet med sig hem men
uppfylls vid portgången av äckel och
ber henne gå sin väg — allt delta
upppiffat med litet stämningsmåleri och
litet stockholmsluft och till sist med
beslutet alt bli en bättre människa ...
Kan vi det mesta? Det gällde ju dock
lör denne diktare som plötsligt hört
tidens egna pulsar slå att omstöpa sig
själv som kännande och skapande
konstnär, att förnimma det nya och gjuta
åt detta en n y f o r m. Ty det är dock
just i formen konstnären har att ge
uttryck åt allt han bär inom sig, det är
först där hans insats blir av verklig
betydelse — formen fattad i ordets
djupaste och vidaste mening. Härav finna
vi intet ■— ej ens ett spår av någon
strävan i denna riktning. Vad har väl
då realiter hänt? En ung man har farit
till Uppsala och börjat arbeta. Men den
svenska litteraturen ...
Jag har uppehållit mig vid denna bok
därför att dess författare är en typisk
och talangfull representant för sin
generation och därför att han verkligen
tökt avlyssna tiden dess innebörd —
dock utan att i ringaste mån lyckas ge
uttryck åt dess hårda anda och
manliga charm vid diktens gestaltning.
Misslyckandet är intressant att iakttaga och
■det. Synes mig mer än något annat visa
generationens brist på oavhängighet, på
eget blod och en verklig vitalitet.
Att folket i gemen borde taga någon
vidare befattning med denna litteratur
vill jag förneka. Det har väl inte heller
skett i någon högre grad. Dels ha
bqp-k<?iiia varit för dyra, dels står folket
alltid likgiltigt för de trevande och
vacklande epigonerna’ medan det instinktivt
drages till det energiska och
ursprungliga. Därför har folket gått svensk
dikt av tidigare datum — främst till
Strindberg
Man skulle väl kunna säga att det
nya århundradets ungdom — och
särskilt den i de breda samhällslagren —
fötls upp med Strindberg, hos honom
hämtat en stor del av sin andliga
näring. Det är naturligt att den med
entusiasm kastat sig över just honom, där
lanns p£ var rad det kämparlynne so’ii
ungdomen håller av, där fanns också
som oftast radikalismen. Vi ha sålunda
lått hatt när en hel generation av
Strind-bergsdyrkare.
Jag vill inte förneka att jag är av den
antagligen högst kätterska åsikten att
denna dyrkan ibland blivit ensidig och
naiv och att den icke varit i allo
hälsosam. Strindberg som människa har
man ägnat ett utomordentligt livligt
intresse, det har han dock utan ringaste
tvivel varit förtjänt av. Men man har
svälj t honom med hull och hår — ett
sätt att gå tillväga vid inmundigandet
av det värdefulla hos ett geni, som vi
synas föredraga, vi äro nu en gång inga
gurmander. Här är emellertid inte
platsen att orda om människan
Strindberg, vi måste hålla oss till diktaren.
All poesin och konstnärliga kraften till
trots vill jag hålla före att en ensidigt
bedriven Strindbergskult som ställer
upp honom som idealet för en kämpande
konstnär och virar diktens lager kring
hela hans produktion är förkastlig. Den
är ägnad att giva en okritisk publik som
ännu inte stått drömmande och vek vid
poesiens friskaste källådror i skilda
lider och vars mlun ännu inte kylts av de
uråldriga brunnarnas isiga vatten en
vrång syn på diktens innersta väsen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
