Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8, 1915 - Lagerkvist, Pär: Folket och litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
blivit i det närmaste genomförd och
sålunda frid och godmodig
självbelåtenhet råda, de unga äro gamla och de
gamla ännu icke riktigt ålderstigna, men
sysslar icke med några djärva och
revolutionära nybyggnadsprojekt — man
är därtill både för blygsam och för juste
— men man restaurerar och
konserverar med omsorg och talang det som
redan finnes, och det är glädjande att
iakttaga att kunnigheten och själva
handlaget härigenom avsevärt ökats så att
man skulle kunna säga att så gott som1
alla pennor äro fint skurna och att här
sällan kommer ut en riktigt usel bok —
vi ha med ett ord börjat förverkliga
begreppet kultur.
Vår litteratur från i dag lever på
80-och 90-talen, utnyttjande dessas arbete
med smak och intelligens. Att den haft
något av betydelse att tillägga för egen
del har åtminstone aldrig gått upp för
den som skriver detta. En filosofiskt
studerad kritiker med alltför långa
meningar, pläderade någon gång i
bevekande och hängivna ordalag om huru den
yngre författargenerationen djärvt
över-flyglat båda de nämnda årtiondena,
fördjupat problemen och håvat idealen
högre upp i höjden — med flitigt
anlitande av den alltid snälla farbror
Bergson och i kraft av sitt uppriktiga
intresse för sann verklighetsskildring; men
argumenteringen var för den troende,
inte för de många tvivlarna. Dessa
synes det alltjämt uppenbart att vi vid
möjligen förekommande behov av
hemmagjord dikt matas av en
laisser-aller-generation som har tillräckligt med
talang för att fylla en bokhandelsdisk men
otillräckligt med hänförelse, vilja och
skaparkraft för att mätta- våra hjärtan.
Det hände förliden höst att en bok
kom ut som av icke så få blev ansedd
som en märklig manifestation på vad de
unga fakiskt kunde åstadkomma. Då
skrevs den troskyldiga utredningen av
ovannämnde kritiker. Då skrevs också
åtskilliga andra ganska förbluffande
saker. Vill man emellertid ha en
manifestation på generationens hela
hjälplösa ofruktsamhet bör man gå till
denna bok. Vi möta här en ung man som
från en bekväm och lättköpt
flanörfilosofi mognar till en livsuppfattning av
strängare och bistrare sanning, som
från ett dagdrivarliv med kvasiestetisk
spekulation och sensibilitet ger sig iväg
till Uppsala för att arbeta (läsa
psykologi!). Det lider intet tvivel att
författaren velat gripa något av tidens
karaktär och anda genom att låta den
ungemannen pröva denna sunda
utvecklingslinje, och hans syfte är mycket lovvärt.
Emellertid är det i hög grad förvånande
och ägnat att göra läsaren förstämd att
han själv på intet vis betungat sig med
något krav på en utveckling. Han är
densamme, samma bekväma,
flanör-estetiserande tids barn, han har läst sin
Hjalmar Söderberg, sin Strindberg och
alla de andra, han iakttar och
förnimmer fortfarande just så som de lärde
honom iaktta och förnimma och han
synes hjärtligt belåten med sig själv och
det hela. Apparaten han sätter i gång
är i minsta detalj densamma som vi nu
känna från snart tjugo jular och tjugo
gånger tjugo volymer ”episk” dikt.
Människorna springa kring som
förvillade-får, in och ut i skildringen, gud vet
vad de alla heta, de mötas i vartannat
gathörn, ”jaså det är du, goddag,
goddag”, de dra varandra in på kafé där de
bli sittande ett kvarts kapitel; man
möter kvinnan, henne somi man åtrår; man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
