Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8, 1915 - Carleson, C. N.: En borgerlig demokrat om världskriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
t er a kontraktet i bortförklaringarnes
labyrinter.
Mycket omstridd bar den tyska
socialdemokratins hållning till och i
världskriget varit. I gamle Liebknechts —
”parti-kularistens” — och Bebels dagar voro
tvivlen på den utslaggivande meningen
inom partiet, på dennas interna
tionalis-tiska klarhet, ofta omvittnad av
”Vor-wärts”, få och svaga. Egentligen endast
v. Vollmar och hans sydtyskar tonade
något litet i ”nationalism”. I tiderna
närmast före denna ”revisionistiska”
framtoning kunde en borgerlig
författare, vilken dr Nyström citerar, nämligen
Theodor Brix i ett hugg åt borgerligt
frisinne konstatera, att’”frihetssinnet i
Tyskland flytt till de lägre
folkklasserna, som äro otillgängliga för hov- och
regeringsinflytelser”. Det skrevs i
anledning av den socialdemokratiska
fraktionens prickning av preusseriets
förföljelser mot danskarne i Slesvig. Brix
yttrade då — år 1902 —: ”Jag vet ju att
varje vädjan till det tyska folkets
rättskänsla är gagnlös ... men åtminstone
borde man inse det fördärvliga i den v.
Köllerska metoden (v. Köller var
rege-ringspresident i Slesvig) att åstadkomma
lugn.” Hans metod har sedan nått sin
fullkomning i Belgien. Var stå de
tyska socialdemokraterna nu? Fråga
Su-dekum, Wolfgang, Heine, Dawid och
andra nya profeter, somi slutligen
förvandlade Bernsteins revisionism — mot
Bernstein själv! — till tysk-demokratisk
nationalism med kapitalistisk
expan-sionsklimax.
Förf. bringar åter i vår erinring en
del fakta, som ha sitt värde för studiet
av pangermanismens genesis. Den fanns
i frö redan på 60-talet, men den, som
minst’ var pangerman var ”frisch-
framm-frölich”-germanernas nuvarande
idol v. Bismarck, vilken vände sig till
Italien för att få en bundsförvant åt
Preussen mot Österrike. År 1866
arbetade han målmedvetet för att förmå
ita-lienarne att hjälpa sig mot Österrikes
tyskar, med vilka han bl. a. kivades om
Slesvig-Holstein, nyss förut frånryckt
ett germanfolk — det danska. Om man
icke vill låta lura sig av nutida tysk
teknik, ”schneidigkeit” och pressvröv el,
bör man kunna draga synnerligen
lämpliga slutsatser om pangermanismens
vederhäftighet, ytterligare styrkta av det
intressanta faktum, att Bismarck inför
sitt riskabla krig mot Österrike erbjöd
”arvfienden” Frankrike ... att som god
pris få taga Belgien, som ”kaiser” nu
erövrat.
Allt går igen. När Belgien nu
stryptes, försökte tyska professorer bevisa, att
den ”lågtyska” (flamländska)
befolkningen där var ett av de högre "f r a
n-ska (!) stånden” förtryckt
befolkningselement. Schemat för en dylik
synförvändande polemik fanns dock redan år
1867. Då hette det bland
Berlin-studen-ter, att en tysk erövring av Elsass icke
vore anfall, utan ett ”försvar” (sic) för
Elsass-tyskarne, vilka dock — liksom
sydtyskarna i allmänhet — sky-dde
Preussen som pesten.
Där givas även andra paralleller, som
ej heller drogos precis till preussiska
diplomatins moraliska favör och som
giva en med tvingande makt ända in i
nutiden verkande bakgrund till 1914 års
metoder. Dessa av förf. synnerligen
åskådligt reproducerade diplomatiska
förlopp, som ledde till brytningen år
1870 mellan Tyskland och Frankrike,
giva oss grunddragen även av nutida
diplomati. Två folkhetsare spelade mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
