Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8, 1915 - Carleson, C. N.: En borgerlig demokrat om världskriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
varandra: Bismarck i Berlin, Napoleon
III i Paris. Bismarck hade iydligen av
kungen och militärpartiet fått fri hand
alt reta Frankrike till konflikt. A ömse
sidor tycktes man ”behöva” ett krig —
för att hämma demokratiens
frammarsch.
Utrymmet förbjuder mig att här gå
in på en del eljes ytterst intressanta
jämförelser mellan 1870 och 1914,
vartill förf. lämnar ett övertygande
material. Precis som nu hämtades krigeis
förevändning från en utkant av Europa.
Mot den österrikisk-serbiska tvisten nu
svarade då grälet om den spanska
tronföljden. Jämnviktsdiplomati — fredens
farligaste fiende — då som nu. Det
enda reella och konstanta likväl —
viljan till krig. Bismarck biev ”fö
r-lägen” (sic), hans cirklar rubbades
ett ögonblick, när prins Anton av
Ho-henzollern avsade sig den spanska
tronkandidaturen, som vållat förargelse vid
det franska kejsarhovet, där det
laborerades med en ”latinsk” allians, som ej
tålde ”germanskt” intrång. Ur den . ..
tillåt uttrycket ... då hotande ...
freden räddade då Bismarck sitt djärva
spel med den kända
förvanskningen av Emserdepeschen, för vilken
förf. utförligt redogör. ”Skall ett så
gynnsamt tillfälle någonsin åtér givas?”
var hans enda värdesättning av den
spanska tronföljdskonfliklen, och hör
man ej liksom samma reflektion ur de
serbisk-österrikiska förhandlingarne
efter Serajewoattentatet? Nu som förr:
man vill i sista ögonblicken ha
skenet av att vara angripen! Den tyska
enhet som sannolikt skulle ha vuxit
fram aV sig själv i en bättre demokratisk
balans i Tysklands inre förhållanden,
skrämdes sålunda ihop genom en di-
plomati, som av många skäl ville kriget
— och ungefär efter samma linjer
arbetade den napoleonska regimen i
Frankrike ... av fruktan för den växande
demokratin.
Hasardspel på ömse sidor Rhen om
vem som skulle vinna den vapnens
glans, som kunde prestige-betrygga de
gamla klassernas välde, kunna vi
till-lägga på socialdemokratiskt språk. Myc-,
ket från 1870 upprepas nu — även i
krigföringen. Det tycks t. ex. vara
gammal tysk osed att beskjuta
kulturminnes-märken. Förf. erinrar t. ex. om att de
preussiska kanonerna riktades vid
Paris belägring år 1870 mot ”Panthéon”
och ”S:t Sulpice” samt mot ett sjukhus
Val de Grace.
Våra tyskälskares oavlåtliga försök
att tillägga enbart England och
Ryssland ett omättligt utvidgningsbegär, men
däremot giva Tyskland förnöjsamhetens
dygd, blott gränserna bleve tryggade,
gendriver författaren med ett enkelt
påpekande av de expansionsplaner, som
voro uppe år 18 8 7 och som gingo ut
på en fullständig omrangering i
Västeuropa: Frankrike skulle stympas och
oskadliggöras genom även västra
Loth-ringens och Franche Comtés
införlivande med Tyskland, Schweiz och Tyrolen
skulle annekteras, Belgien få ett par
franska distrikt, men samtidigt tillika
med Holland förvandlas till en tysk
vasallstat. Alltså: ej bara från gårdagen
är denna tendens bakom tysk
utrikespolitik; det är sådant, som ständigt fyllt
tyskars framtidsdrömmar. Del är väl då
ej heller så underligt, om den tyska
stormakten, som! nu med sig fullständigt
assimilerar Österrike — ”Tyskland”,
säger den tyske socialdemokraten Paul
Lensch i en nyligen utkommen bro-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
