Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8, 1915 - Dalgren, Lars: Det svenska tvåkammarsystemet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
resultatet av någon tillfälligt uppjagad
stämning.
1810 års förslag till
representationsförändring blev en kompromiss mellan
det amerikanska- systemet (förmedlat
genom franska mönster) och det
engelska, men med den starkaste dragningen
åt det senare. Den engelska linjen
företräddes under den närmaste tiden oftast
i de framkommande reformförslagen,
ehuru även stämmor höjde sig som
förkastade varje tanke i den vägen och
yrkade på ett tvåkammarsystem enligt
den form av den amerikanska typen,
som utvecklat sig i Norge. De
konservativa voro i allmänhet ej böjda för
nägon rubbning i den rådande
fyr-ståndsrepresentationen. Till försvar för
densamma utbildade de en teori, enligt
vilken detta system i grund och botten
vore ett slags tvåkammarsystem. De
båda högre stånden, adeln och
prästeståndet, representerade, förklarade man,
samhällets aristokratiska element och
motsvarade alltså överhuset, medan de
lägre representerad;e de demokratiska
och motsvarade underhuest. Principiellt
vore således de olika
samhällselementen avvägda på samma sätt hos oss som
t. ex. i England. En och annan drog
härur den konsekvensen, att man helt
enkelt kunde sammanslå stånden till
två kamrar; det mest bekanta förslaget
i den vägen är det, som Crusenstolpe
framlade 1825. Men i regeln torde de
konservativa ha ställt sig avvisande mot
sådana konsekvenser. Å andra sidan
arbetar sig det amerikansk systemet allt
mer fram i diskussionen, mien att
märka är, att någon direkt hänvisning till
ursprungsmönstret ännu ej förekommer,
utan det är Norge, som anses som
förebilden. Möjligen hämtade en och an-
nan även stöd från ett annat håll. De
förstärkta utskotten spelade i vår egen
representation på sätt och vis rollen av
ett överhus, och denna jämförelse
förekommer som oftast i
broschyrlitteraturen.
1834—35 års riksdag ställde sig
avvisande gent emot idén om samfällda
val och ville endast fortgå på den förut
inslagna vägen, och i stånden upptaga
förut orepresenterade kategorier.
Endast i borgarståndet fick en moderal
två-kammargrupp majoritet. Helt
annorlunda vid 1840 års riksdag. Då fingo
de liberala majoritet i
konstitutionsutskottet och kunde för första gången
med dettas auktoritet framlägga ett
förslag efter sina linjer.
Det visade sig emellertid, att
me-ningsolikheten var stor inom partiet
självt. Det var framför allt frågan öm
en- eller tvåkamimarsyslem, som» var
tvistepunkten. Man var tämligen ense
om att det amerikanska systemet skulle
följas, men många ville dock ha bestämd
skillnad mellan kamrarna under det
andra önskade något i likhet med den
rior-ska representationen. Den förra
riktningen hade nu fått ett teoretiskt stöd
i Tocquevilles nyss utkomna arbete om
”demokratien i Amerika” med dess
starka framhävande av ”senatens”
förtjänster gent emot ”representanternas hus ’.
Inom utskottet segrade emellertid den
radikala riktningen, och det framlade
elt förslag, som principiellt uttalade sig
för enkammarsystem. Då inträffade
något synnerligen anmärkningsvärt. De
konservativa insågo omöjligheten att
längre vidhålla den rena status
quo-ståndpunkten, och under
Hartmans-dorffs ledning svängde partiet om till
en positiv reformlinje. Riksdagen skul-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
