Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8, 1915 - Händelser och spörsmål - Möller, Gustav: England och Tyskland efter Marocko och före världskriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
beträffar hade England säkerligen icke
eftersträvat någon förändring, som kunde
inveckla det i krig. Däremot kunde
Tyskland komma på spänd fot med Ryssland och
Frankrike antingen genom egen
agressivi-tet eller genom hot från de senares sida.
I sistnämnda fallet kunde Tyskland med fog
begära neutralitet av England, såvida det
lät Belgien vara i fred. Men det vore
uppenbarligen orimligt att begära av England en
förhandsförpliktelse att välvilligt åse, hur
Tyskland överföll Ryssland och Frankrike
samt marscherade genom Belgien.
Det är sålunda lätt att förstå och
full-giltigt motiverat att England avböjde detta
förslag. Norddeutsche Allg. Zeitung
förklarar ’att ”England avvisade förslaget såsom
för långt gående”; och så kan man ju
också uttrycka sig. Emellertid gjorde
England följande motförslag:
England kommer icke att företaga någoi
oprovocerat angrepp mot Tyskland och
kommer att avhålla sig från en aggressiv
politik mot Tyskland. Angrepp mot Tyskland
utgör icke innehållet i någon traktat eller
har icke förutsetts i någon kombination, som
England för närvarande tillhör, och
England kommer icke att biträda någon
överenskommelse, som har ett sådant angrepp
till mål.
I
Skillnaden mellan detta engelska förslag
och ovan anförda tyska förslag kan
knappast ligga i någonting annat än att
England ville ha fria händer gent emot
Tyskland, såvida detta framkallade ett europeiskt
krig. Det engelska förslagets formulering
är dunkel, men skall det ha någon mening,
så måste denna nämligen vara att England
ville förbehålla sig rätt att betrakta etl tyskt
krig med en annan makt, framkallat av
Tyskland, såsom en provokation mot sig
självt. Och då skulle överenskommelsen
icke kunna hindra England att angripa
Tyskland. Däremot kunde England aldrig
rimligen betrakta ett av
Ryssland—Frankrike framkallat krig såsom "provocerat
angrepp”. Ar detta den rätta. tolkningen så
borde Tyskland kunna ha accepterat
förslaget, såvida det icke redan då spekulerade på
att anfalla Ryssland och Frankrike.
Norddeutsche Allg. utläggning av
saken är ganska egendomlig. Den säger:
”Detta förslag var oantagligt för Tyskland.
Oavsett tänjbarheten i begreppet
”oprovocerat angrepp”, kunde enbart löftet om att
icke utan motiv överfalla den andra
för-dragsslutande parten och att icke driva
någon aggressiv poitik mot denne omöjligen
bilda grundvalen för en särskild
vänskaps-traktat. De försäkringar, som innehöllos i
det engelska förslaget, äro sjävklara saker
i det ömsesidiga förhållandet civiliserade
stater emellan.”
Så ”självklara” äro dock icke de
försäkrin–gar, det engelska förslaget innehöll, ”i det
ömsesidiga förhållandet civiliserade staier
emellan”, ty då skulle Tysklands
inblandning 1911 i Frankrikes Marockopoliiik
uppenbarligen betyda, atl Tyskland icke är
en civiliserad stat. Hur denna inblandning
än må betraktas, så måste man erkänna att
den innehöll ett avgjort aggressivt moment.
Tysklands skäl att anse förslaget oantagligt
voro säkert mycket allvarligare än
Noid-deutsche finner lämpligt att anföra. Om
man är i tveksamhet beträffande de båda
makternas skilda syften med sina förslag i
deras första formulering, så försvinner
denna tveksamhet efter det båda parterna
framlagt sina avsikter i nya förslag. Det nya
tyska förslaget lydde:
. Skulle någon av de höga fördragsslutande
parterna invecklas i krig med en eller flera
makter, varvid man icke k.a n säga,
att han är den angripande, så skall
den andre åtminstone iakttaga en välvillig
neutralitet mot honom och arbeta för
konfliktens lokalisering. De höga
fördragsslutande parterna förplikta sig ömsesidigt att
samråda om sin hållning, ifall någon av
dem skulle tvingas till krigsförklaring genom
uppenbar provokation från en tredje.
De kursiverade orden äro de
betydelsefullaste. Tyskland synes ha sträckt sig
långt. England skall förbliva neutralt, om
Tyskland icke angriper någon — denna
begäran förefaller ganska rimlig. Och
likväl är formuleringen icke betryggande.
Tyskland skulle naturligtvis kunna
framkalla ett krig utan att formelt vara
angripande part. Så var det 1870 i kriget mot
Frankrike. England föredrar därför formeln
”oprovocerat anfall”. Det är tydligen denna
formel Tyskland är så rädd för. Den
stänger icke endast vägen för ett tyskt
an-greppskrig utan även för en tysk provoka-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
