Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8, 1915 - Händelser och spörsmål - Möller, Gustav: England och Tyskland efter Marocko och före världskriget - Undén, Östen: En aktiv skandinavism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rantier, som skulle stabilisera fredstillståndet
i Euiopa och avsäger sig möjligheten att
stödja en rysk-fransk krigsprovocerande
politik. I den mån freden kunde bero av
England ville alltså England göra vad som stod
i dess makt, men det ville icke förbinda sig
till en ”splendid isolation”, om Tyskland
hotade den allmänna freden i Europa.
Dessa två skilda tendenser kunde icke
mötas utan ledde till förhandlingarnas
strandande. Den engelska ståndpunkten är
helt naturlig. Då England ville bevara den
allmänna freden och icke bara fred
mellan Tyskland och sig själv, kunde det
icke rimligen träffa en överenskommelse,
som så mycket säkrare skulle leda till den
allmänna fredens brytande. Då Tyskland
däremot icke intresserade sig för bevarandet
av den allmänna freden utan blott för fred
med England, ville det icke låta klippa sina
klor. Vilkendera parten som under dessa
förhandlingar! dokumenterat’ verklig
fredskärlek kan icke vara tvivelaktigt.
Man måste vid granskningen av dessa
dokument endast återupprepa beklagandet
av att dylika förhandlingar skola handhavas
av en hemlig diplomati. Om tyska folket
haft kännedom om dem 1912 och haft
inflytande på deras gestaltning är det väl
nämligen ganska sannolikt att de lett till
ett positivt resultat. Ty tyska folket skulle
för visso icke stannat vid att begära engelsk
neutralitet utan gärna förbundit sig att "icke
provocera anfall”, som äventyrade den
europeiska freden.
En aktiv skandinavism
är den svenske demokratens svar på
krigs-aktivisternas vädjanden. Lektor Lönnborgs
nyutgivna broschyr om ”svensk
utrikespolitik” (D. Y. G.-Laboremus’ skriftserie)
kommer som repliken på krigsaktivisternas
inlägg i ”Sverges utrikespolitik”.
Dessa ha också en skandinavism att
bjuda på — hur djupt motbjudande för
varje svensk demokrat, ses bäst av följande
passus: ”Det måste bli slut på den
sentimentala föreställningen om jämlikhet mel-
lan folken. Intet jordiskt företag ledes av
jämställda viljor; treenigheten tillhör
himmelriket — — —” Våra krigsaktivisters
intressen för Norge och Danmark erinra
osökt om de tyska nationalisternas syn på
sina grannar. Det skall vara "den
dugligaste”, som bestämmer, vi, det utvalda
folket. Den vedervärdiga efterapningen
vore ofullständig, om inte ras-synpunkten
komme med: "Följer man skandinavismens
framtidslinje, möter man alltså i
perspektivet den germanska stammens förestående
kamp mot underlägsna raser. Och vi fånga
på samma gång en skymt av Sverges
fram-tidsuppgift som nordgermanernas ledare i
den strid, vars förspel är dessa dagars,
omsorg och fara.” (S. 23.) Märkligt att dessa
rasentusiaster se vår främsta politiska
uppgift i det allt annat än germanska Finlands
frälsning. Och en egendomlig
inkonsekvens att orda vitt och brett om svensk
odling i det mongoliska Finland men
samtidigt i de slaviska ryssarna endast se
”påträngande underlägsna raser”.
En ärlig skandinavism vore en insats för
europeisk fred, rätt, demokrati.
"Tider som dessa skärpa
ansvarskänslan.” Men vårt ansvar är icke begränsat
till skyddandet av svensk odling i Finland.
Vi stå i ansvar inför Europas framtid. Ett
anfall i Rysslands rygg, som våra aktivister
häntyda på, skulle massan av svenska
demokrater känna som en skändlig
förbrytelse mot Europa, som en drängtjänst åt den
tyska militarismen och imperialismen vid
en tidpunkt, då de bäsfa bland Tysklands
socialdemokrater börja en hård kamp mot
samma militar.ism och imperialism. Aven
de som mena ärligt med sitt intresse för
den finska nationens rätt, frihet och
självständighet — till dem höra ej våra
ungkon-servativa nationalister, som förneka
nationalitetsidén såsom mellanfolklig princip —
sakna därför alldeles uitsikter att vinna
gehör hos svenska demokrater. Vi vilie
icke stärka Tysklands ställning i
världskriget, bidraga till Belgiens annekterande
och Frankrikes krossande. Till och med
om vi därmed kunde hjälpa Finland till
självständighet, vore priset för högt. Hur
kan någon vettig svensk man ifrågasätta,
att få svenska folket med på en våldspolitik
mot Ryssland, när till allt detta kommer
vårt folks djupt ingrodda avsky mot
kii-get, dess absoluta oförmåga att fatta det
varaktiga gagnet av Finlands befrielse, dess
hopp om bättre lider efter Raknarök.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
