Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9, 1915 - Bolander, C. A.: Vilhelm Ekelund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sin barndom kasiade i mjölkfatet och
bad hoppa därur? Känner han då icke
själv, hur han trampar i ekorrburen —
han söker i ”Nordiskt och klassiskt”
komma ansikte mot ansikte med
problemet, han frågar sig, varför inte en
ncr-disk ande skulle kunna nå det
hellep-skas vårdunkla helg. Han söker
beröringspunkterna och övergångarna
mellan det nordiska och klassiska:
påminner inte kartans Sydskandinavien och
Grekland om varandra, hava inte
Stiern-hielm och Tegnér något av den klassiska
stilens grandiloquenza, har inte det
svenska språket något av den grekiska
havsdoften? Han undersöker problemjet
hos Ehrensvärd, den nordiska
antik-människan, den unge Ehrensvärd, den
ljuse, pessimistiske hedningen med s|in
kärlek till personlighetens stora klara
linje: varför misströstar han om det
nordiska, bottnar hans tvivel kanske i
en karaktärens svaghet, slutar han icke
som en den komfortabla
gemytlighetens Rosenkreuzare, dräpt av den
nordiska commoditeten? Skulle man icke
trots allt kunna tro på det nordiska, så
som Tegnér, som Höijer gjorde det?
Kanske finns det hos det nordiska ett mer
än hos antiken, kanske finns det en
ro-mantism, en pessimism, en rhyparografi
av ädelt slag, som Goethe icke kände,
som antiken icke anade, en Strindbergs
tronande mörka storm. Finns det då
inga andra nordiska fåglar än
pingvi-nerna, fåglarna, som varken kunna
flyga eller gå?
Det är icke bara ett förtvivlans
maktlösa stirrande i rymden, Vilhelm
Ekelunds ”Nordiskt och klassiskt” — man
anar, hur han kämpar och brottas.
Skall han då lyckas förvandla olyckan i
skönhet och lidandet i skapargärning,
skall han finna sin längtans Eros, inte
bara Eris, köttets och andens,
vanmaktens och dådlustens eviga dualism? Han
är den ende i den unga svenska dikten
av någon betydelse, den ende, som icke
stannat vid Memphis, Teuvesee, bland
borgarna på torget — skall han sluta
som en de blåa isblommornas frusna
diktare, skall han bli den stora diktens
skapare Han förstår — liksom
Thomas Mann i ”Döden i Venedig” — att
esteticismen är bankrutt, då det gäiier
passionerna — han fuskar inte med
den nya ungdomens gamla
nävrätts-sofisterier, den fotbollsetik, André
Lich-tenberger i ”Le sang nouveau” predikar
som basis för den nya
personlighetsfilo-sofien, han försöker inte bedöva sig
med Hans Larssons lyriska kvietism,
den må locka aldrig så fagert
”att vara obekymrat vis
och ödmjukt vörda stundens skänk
och tro på solskens snabba stänk
och fånga vingslags aning.”
En kämpande, en allvarlig är han,
skall han bli den diktare, den svenska
dikten längtar efter?
Eller skall på hans gravvård ristas
blott det ”Sepulcrale”, han i
”Dithy-ramber i aftonglans” sjunger:
”Fager vår och rosendoft av livet
gav min dikt åt några få,
själv förfrysa
var mitt väsens hårda lag.”
En misslyckad, en fattig, en förfallen
stackare, förstörd av dåligt,
olycksbrin-gande sällskap. En urspårad existens,
en fil. kand., som kunnat bliva adjunkt
eller litteraturdocent, om han skött sig,
som nu i maktlöst trots, i harmen att ej
finna sin produktion vederbörligen
uppskattad, hädar gudar och människor.
Ja, ja, det är sant, herr kritikaster,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
