Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10, 1915 - Hedén, Erik: Engelsk och tysk imperialism. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
pet tysk i detta sammanhang är
skäligen oklart. Kejsarvälde och
eröv-ringslust har det sedan den tiden alltid
funnits i Tyskland, men det välde
kej-sarne ville skapa med sina erövringar:
”det heliga romerska riket av tysk
nation”, lyckades som bekant aldrig
förtjäna beteckningarne helig, romersk eller
rike, den däremot att splittra och förvirra
den tyska mation som förut fanns. När
så till sist Bismarck, med resolut
uppgivande av allt romerskt och heligt men
med fasthållande av imperialismens
grundpelare: kejsaren och erövrandet,
skapade ett nytt rike, innefattade det ej
på långt när hela tyska nationen.
Emellertid är nu detta välde den
tyska imperialismens ojämförligt främsta
bärare, och dess kärna liksom
drivande imperialistiska kraft är som bekant
Preussen. De korta anteckningar, som
här skola lämnas om tysk imperialism,
avse alltså främst den
brandenburgisk-preussiska staten med några sidoblickar
blott åt andra tyska.stater, särskilt
Sach-sen och Bajern, samt åt det
tysk-romerska rikets direkta arvtagare och det
moderna Tysklands bundsförvant
Österrike. Anteckningarne börja vid samma
tidpunkt, som Tönnes tog till
utgångspunkt för sin anklagelseakt mot
England, tiden omkring år 1600.
Trettioåriga kriget.
Vid denna tid var redan tyska riket
svårt splittrat; dess medelpunkt,
kejsarens arvland Österrike var dock mäktigt
nog att jämte Spanjen stå som världens
största och starkaste stat, arvtagaren
av Roms världsvälde, på vars fulla
återupprättande det egentligen aldrig helt
uppgivit anspråket. Det var jämte
Span-jen reaktionens förkroppsling; dels
den politiska reaktionens, den
enväldiga kejsarmaktens; dels den religiösa,
katolicismens — kejsaren var eller
skulle vara påvens svärd, när denne ville på
ett nytt område, andens, hävda Roms
gamla krav på absolut och universellt
världsvälde.
Den kulturuppgift som då måste
lösas för att ej utvecklingen skulle
våldsamt vridas bakåt och förlamas var dels
hävdandet av nationalstaternas rätt mot
världsstaten, dels den borgerliga
frihetens rätt mot enväldet, dels ock den
religiösa frihetens, protestantismens,
rätt mot påvekyrkan. Nationalstatens
rätt hävdades kraftigast av Frankrike,
dock i viss mån med uppoffring av
protestantismen. Dennas räddning, tidens
mest farmträdande och mest trängande
problem, tillföll alltså i främsta rummet
andra stater. Den reformerta grenen av
protestantismen skyddades dels
hjältemodigt och segt av det lilla Holland, dels
på ett vacklande och egoistiskt men för
landets egen del avgörande sätt av
England. Där och där ensamt slog
också den borgerliga friheten sina stora
slag och vann sina största, segrar.
Skyddet för protestantismens lutherska gren
ålåg däremot främst Tysklands
protestantiska furstar, vilka ock hade att
närmast hålla kejsarens inomstatliga
en-väldesanspråk i styr, låt vara att den
princip de gentemot honom företrädde
var en så föga hänförande som
småfur-starnes obundenhet gentemot
representanten för riksenheten.
Vid trettioåriga krigets början år 1618
voro Tysklands mäktigaste stater näst
Österrike, de sju kurfurstendömena,
vilkas furstar valde kejsaren. De voro:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
