Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10, 1915 - Hedén, Erik: Engelsk och tysk imperialism. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tre andliga, Mainz, Trier och Köln,
naturligtvis katolska; tre världsliga och
protestantiska, Pfalz, Sachsen och
Brandenburg; slutligen konungariket
Böh-men, vars folkflertal då var
protestantiskt men vars krona tillhörde det
ärke-katolska huset Österrike. Där utbröt
kriget, till en början med goda utsikter
mot protestanterna, och kungen,
Ferdinand av Steiermark, förjagades.
Samtidigt skulle kejsarval företagas och
därvid syntes protestanterna ha all möjlig
utsikt att segra.
Vid denna tid stodo de katolska
staterna förenade i en 1 i g a under Bajerns
ledning, de protestantiska i en union.
Mest energiskt inom den sistnämndas
stater var det reformerta Pfalz. Men
betecknande för stämningen var att ej
«ns detta vågade uppsätta en rent
protestantisk kandidat, utan arbetade för
ligans chef Maximilian av Bajern,
vilken ansågs mer moderat än bäraren av
Österrikes anspråk, Ferdinand av
Steiermark. Men Maximilian avsade sig och
då övergingo Sachsen och Brandenburg
till Ferdinands kandidatur. Därmed
hade de spelat den katolska reaktionen
segern i händerna. Även Pfalz måste
vika. Det upptog emellertid modigt kriget
mot kejsaren genom att antaga sig det
upproriska Böhmens sak.
Vad gjorde då den protestantiska
unionens övriga medlemmar för att
hjälpa det mot övermakten? Ingenting.
Jo, Sachsen, som vid den tiden var
fanatiskt lutheranskt och styrt av Johann
Georg, ”Öl-Göran”, gjorde verkligen
något, ja mycket. . Det hjälpte kejsaren
mot sina trosbröder i Böhmen och det
likaledes upproriska Schlesien. Det
sände trupper mot dessa och sökte
sedan få ut krigskostnaden från protestan-
terna i en del av tyska riket
”neder-sachsiska kretsen”, där det var mest
inflytelserikt. Brandenburg, ett
lutheranskt land styrt av ett reformert
furstehus -— tyske kejsaren är ännu i dag
reformert — hade om möjligt ännu
större skäl att ingripa till Pfalz förmån.
Dess dåvarande kurfurste Georg
Wilhelm var nämligen gift med en syster
till kurfursten Fredrik av Pfalz, vilken
nu även valts till konung av Böhmen.
Men Georg Wilhelm hörde ej till dem
som våga något för en stor sak eller för
någon sak som hälst. Inom hans råd
stredo två partier; flertalet rådsherrar
voro protestantiska men den mäktigaste
och av kurfursten mest gynnade greve
Schwarzenberg stod på kejsarens sida.
Nära anslutning till kejsarhuset hade
ock av ålder varit Hohenzollrarnes —
det brandenburgska kurfurstehusets —
politik. Härtill kom att landets ständer
vägrade alla krigsanslag. Så böjde sig
kurfursten i förödmjukande
undergivenhet för kejsaren och lät sin svåger
fördrivas från Böhmen, fördrivas från
Pfalz, lät protestatismen i Böhmen
under ohyggliga grymheter förintas, lät
Pfalz förhärjas. När kejsaren av egen
maktfullkomlighet, alltså olagligt,
förklarade dess olycklige herre i akt och
gav kurvärdigheten åt Bajern, svarade
den evangeliska unionen honom med en
bön, naturligtvis utan minsta resultat,
varpå den upplöstes.
Men medan nu tre tyska småfurstar
med värvade härar stredo
protestantismens kamp, började Brandenburgs
kurfurste svänga. År 1624 sände han en
beskickning till Sverge för att erbjuda
Gustav II Adolf bundsförvantskap, om
han ville ingripa i kriget. Den stora
protestantiska koalition, som tilltänktes,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
