Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10, 1915 - Palmstierna, Erik: Europas Förenta stater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
slore fredskämpen, vars död på
Atlanten vid Titanics undergång man ännu
erinrar sig, misströstade om att Europas
stater genom egen fri vilja skulle kunna
åstadkomma en sammanslutning. I sitt
arbete ”The United States of Europé”
framhåller han att endast en kraft
utifrån så stark, att den tvingar till
förening alla de nationer, som den hotar,
kan förverkliga den ideala tanken. ”Till
uppbyggandet av det himmelska riket
är en väldig djävul nödvändig”,
förklarar han.
Lämnar man emellertid dessa planer
att med våld upprätta fridsriket å sido,
finner man att förslaget om ingående
av en överenskommelse att bilda en fast
förening av självständiga stater i
Europa har gamla anor. Behovet av ett
gemensamt uppträdande mot turken
framkallade sålunda redan 1462 försök av
den bömiske konungen Podiebrod
att förverkliga hans kansler
Antonius Marius’ plan alt bilda ett
kristet förbund mot turkarna. Ännu längre
synes konung Hen rik IV i Frankrike
ha gått. Det framgår av hans
korrespondens med drottning Elisabeth
av England och ministern S u 11 y s
anteckningar, att han närde planen atl
förena de 15 största staterna i Europa till
en ”Kristen Republik” med en senat
bestående av 60 ledamöter, en
internationell armé och en högsta domstol.
Flera av de femton staterna hade
tillkännagivit sin anslutning, då Henriks
död 1610 vållade planens strandning.
Sedan dess ha emellertid en mängd
författare påyrkat upprättandet av en
permanent Europeisk sammanslutning,
varvid tanken på en ständig
statskon-gress frätt i förgrunden. Endast några
få av dessa förslags upphovsmän må
Tiden n:r 10, 1915.
antecknas; Emeric de la Criox
(1623), HugoGrotius (1583—1645),
Samuel Pufendorf (1632—1671),
Fénélon (1651—1715), William
Penn (1644—1718). Ären 1712—1716
utgav Abbé de St. Pierre sitt
berömda arbete: ”Förslag om en ständig
fred”, vari han förordade en
sammanslutning av 24 europeiska nationer.
Dessa skulle var och en sända sin
representant. till en senat med säte i Utrecht.
Utom denna skulle finnas fyra
stats-departement, varav ett för allmän
politik, ett för militära angelägenheter, ett
för finansväsen och ett för
domstolsärendens handläggning. Alla tvister
skulle avgöras genom medling eller, om
den icke lyckades, genom skiljedom och
skulle den, vilken ej underkastade sig
denna, avskiljas från förbundet.
Denna bok framkallade en långvarig
diskussion och författaren blev
naturligtvis höljd med smälek. Emellertid
hade den ett påtagligt inflytande på
efterföljande arbeten av Rousseau,
Montesquieu och Emanuel
Kant. Den sistnämndes ”Zurn
ewi-g e n F r i e d e n” är, som bekant,
översatt till svenska nu under krisen och vi
kunna utan svårighet tillägna oss dess
skarpsinniga innehåll.
Omkring Wien kongressen
1815, vid tiden för restaurationen i
Europa efter de Napoleonska krigen dök
tanken på en förening av världsdelens
stater ånyo fram och sökte ikläda sig
verklighetens gestalt. Furstarna
upprättade den Heliga Alliansen, därtill
ledda av den svärmiske kejsar
Alexander, som påverkad av madame
Kru-dener, ville samla ”en europeisk familj”.
”Förenade genom en sann och
oupp-löslig broderlighets band” skulle fur-
20
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
