Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 11, 1915 - Hedén, Erik: Engelsk och tysk imperialism. III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Engelsk och tysk imperialism.
För TIDEN av ERIK HEDÉN.
III.
Vår framställning av den tyska
imperialismen har nu hunnit fram till den
furste, vilken framför varje annan
uppställts som det moderna Tysklands
politiska ideal:
Fredlik den store.
Knappt hade han uppstigit på tronen,
förrän han röjde sin andes sanna art
Kejsar Karl VI av Österrike, som
avled 1740, hade sökt trygga sin dotters,
Maria Teresias, arvsföljd genom ett
fördrag, kallat den pragmatiska
sanktionen, vilket alla Europas större makter,
även Preussen, lovat respektera. Väl
gjorde Bajerns kurfurste några
(oberättigade) anspråk på arvet och åtnjöt därvid
Frankrikes sympati, men han hade ej på
egen hand vågat upptaga striden. Då
angrep Fredrik Österrike. Han inföll i
Schlesien och riktade samtidigt till
Maria Teresia en vänlig anhållan, att hon
frivilligt skulle avstå det till honom, så
skulle han i övrigt stå henne bi — alltså
ett tillvägagångssätt fullt jämförligt med
Italiens mot Turkiet angående Tripolis.
Man har både i samtid och eftervärld
sökt ursäkta Fredriks handling på flera
olika sätt. Dels gjorde hans officiella
talesmän gällande några gott
hundraåriga anspråk på Schlesien.
Preussens kungar påstodo sig ha arvsrätt till
både Över- och Nederschlesien.
Över-schlesiens furste hade tyske kejsaren
under trettioåriga kriget avsatt såsom
upprorsman, Nederschlesiens hade han
redan 1546 vägrat rätt att avsluta det
arvsfördrag, varpå Preussen stödde sig.
För visso bestred Preussen kejsarens rätt
till båda dessa åtgärder, men det hade
låtit dem ske och bestå. Ja, även om
man finner det rätt att börja ett krig för
att av rena processkäl rubba ett
hundraårigt statligt egendomsförhållande,
återstår det faktum, att en av Fredriks
företrädare, den store kurfursten, i en
traktat av 1675 uttryckligt avstått från
sina arvsanspråk. Den lön han därför
skulle få hade hans son i hemlighet för
fadern bortskänkt åt Österrike.
Traktatens giltighet rubbas naturligtvis ej av,
att Preussen ansåg sig lurat.1 Därtill
kom så pragmatiska sanktionsfördraget.
Såsom villkor för sitt underskrivande
av detta fördrag hade nu Fredriks far
satt erkännandet av sin arvsrätt till
her-tigdömet Berg vid Rhen. Kejsaren
hade också avstått från sina egna
arvsanspråk därå till förmån för kungen av
Preussen och lovat denne sin hjälp till
att vid rättsinnehavarens död taga her-
1 Onoken, Allgemeine Geschichte in Eiiv
zeldarslellungen III, 8, 1 s. 286 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
