Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 11, 1915 - Hedén, Erik: Engelsk och tysk imperialism. III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tigdömet i besittning, även om hans
värste medtävlare (en prins av Sulzbach)
dessförinnan där blivit ståthållare.1
Själva det slutliga avgörandet av
arvstvisten mellan preussiske kungen och
denne skulle dock träffas av kejsaren i
rdkshovrätten.2 Kejsaren erbjöd sig
senare att utverka en förlikning mellan
kung Fredrik Wilhelm och prinsen av
Sulzbach, på villkor att denne senare
skulle, medan underhandlingarne
pågin-go, få innehava landet, men utan att
detla finge anses som prejudikat för det
slutliga avgörandet. Men konungen
avslog detta förslag med harm3 — anbud
om medling voro redan då föga
omtyckta i Berlin. I varje fall hade år 1640
den gamle rättsinnehavaren ännu ej
dött, och Fredrik ansågs åtminstone av
en bland sina rådgivare vara tämligen
säker på arvet.4 Men han föredrog att
göra Österrikes i varje fall
tvivelaktiga löftesbrott i fråga om Berg till
förevändning för anfall på en helt annan
och större provins. — Tilläggas må, att
han, sedan han redan beslutit kriget,
sände Maria Teresia de varmaste
försäkringar om vänskap och stöd — hans
handlingssätt var alltså i bästa fall
jämförligt med Italiens under det
nuvarande världskriget.
Vidare framhölls, att han befriade det
protestantiska Schlesien från det
katolska Österrikes herravälde. Härtill är
att märka, att Brandenburg-Preussen
aldrig satt in någon verklig kraft för att
avhjälpa dessa protestanters klagomål
vare sig under trettioåriga kriget5 eller
1 Ranke, Zwölf Rticher, preussischer
Ge-schiehte III—IV s. 71.
2 Allgemeine Geschichte 111,7, 2 s. 424 f.
3 Ranke anf. arb. III—IV. s. 235 f.
* Ranke anf. arb. III—IV s. 332.
0 Doysen, Geschichte der pieussischen
Politik III, 1 s. 135.
senare på 1650-talet,6 varemot Sverge
bragte dem verklig lättnad under Karl
XII. Fredrik lät för övrigt
protestanterna betala skatt till katolska kyrkan,
ända tills han längre fram vredgades
över den förrädiska hållning han fann
katolikerna intaga.
Lockade av Fredriks exempel grepo
Bajern, Sachsen, Frankrike med flera till
vapen mot Österrike och slöto förbund
(juni 1741) med honom. Men då Maria
Teresia under fiendernas tryck såg sig
nödsakad avträda en stor del av
Schlesien, övergav han (oktober 1741) sina
bundsförvanter och slöt stillestånd med
henne. Inom kort (början av 1742) bröt
han åter fördraget. Sedan han genom
en ny seger avtvungit henne större
eftergifter, slöt han till
bundsförvanternas förbittring (juni 1742) en
separatfred. Men när sedan Österrikes härar,
understödda av Englands — denna makt
ensam hjälpte det i nöden — blevo så
segerrika att Fredrik fruktade förlora
vad han vunnit, bröt han 1744 utan
minsta förevändning eller ens
krigsförklaring i förbund med flera andra tyska
furstar ånyo freden. När han trodde
sina vinster tryggade, ingick han åter
separatfred (1745). Sex fördragsbrott
alltså på mindre än sex år.
Därefter följde Maria Teresias försök
att återvinna Schlesien med Rysslands
och Frankrikes hjälp, vilket försök
före-koms av Fredrik genom ett
preventivkrig (Sjuåriga kriget 1756—63). Främst
kastade han sig över Sachsen. Den
behandling han därvid lät detta land
undergå utgör det noggrannt följda
mönstret för Tysklands behandling av Belgien.
0 Ranke anf. aib. I—II s. 248.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
