Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 11, 1915 - Hedén, Erik: Engelsk och tysk imperialism. III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sida) detta land seger, emedan
därigenom hela Tysklands ening skulle lättare
främjas än genom Preussens. Den
billiga fred, som Bismarck gav Österrike,
förtjänar erkännande, ehuru därigenom
den tyska stammen splittrades. Eljes
inslog emellertid Bismarck nu på
den väg, som Preussens liberaler länge
krävt och efterlängtat: Tysklands
enhet; men det blev en enhet vunnen ej
genom folket utan genom en mot
folkväldet fientlig furstemakt, ej genom fritt
samförstånd utan genom blod och järn.
Det är typiskt för Bismiarcks ställning
till Tysklands enhet, att han i februari
1870 avvisade Badens ivriga anhållan
att upptagas i nordtyska förbundet
emedan detta kunde leda till krig mot
Frankrike.1 Detta ingalunda därför, att han
ville undvika kriget, utan därför att
han blott ville få Tyskland enat genom
det reaktionära Preussens initiativ,
alltså föredrog ett kabinettskrig framför ett
folkkrig.2 Del är ju numer väl bekant
att Napoleon III ej önskade kriget 1870,
men att Bismarck medels ett
diplomatiskt konstgrepp utnyttjade den retliga
franska folkstämningen för att
framdriva elt krig, som faktiskt före
Bis-marcks ingripande syntes avvärjt. Det
förefaller ock, som om han haft vissa
planer alt anfalla Frankrike på nytt
1875, men avhölls därifrån av
Ryssland och England. Visserligen
förnekas delta officiellt av Oncken,3 men i
tämligen svävande vändningar: ”det
kan ej skäligen betvivlas, att Tyskland
ej hade den svagaste allvarliga avsikt
att börja krig.” Från fransk sida häv-
1 Allgemeine Geschichte II. G, 2 s. 22 ff.
2 Se Mehiing i Die Neue Zeit, 20 okt.
1911. s. 73.
3 The Cambridge Modern History, XII, s.
141.
das, att Tyskland när Frankrike
beslu-tit öka sin armé, sökte skrämma det
därifrån med diplomatiska åtgärder, som
i ået närmaste inneburo elt ultimatum.4
Eljes var Bismarck mätt på krig och
fann fredspolitikens> aera inne. Han
medlade fred mellan England och
Ryssland efter turkiska kriget 1878. När
1885 Bulgariens tyskfödde furste
hotades av Ryssland, fällde han det frejdade
ordet, att han ej ville för hela den
orientaliska frågan offra ”en enda pommersk
grenadjärs friska knotor”.
Kolonialpolitiken drev han försiktigt och tillät
Frankrike skapa ett stort kolonialvälde.
Men det blev annat, när Wilhelm II
tagit spiran (1888). Kolonial- och
flott-politiken pådrevs då med allt mer
växande iver, och under 1900-talet
utmynnade den gång på gång i angreppslust
mot Frankrikes kolonialutvidgningar.
Inflytandet på Balkan blev ett
huvudmål för tyska politiken. Tyskland
hjälpte orubbligt Österrike, vilket 1878
underlagt sig de av serber bebodda
landskapen Bosnien och Herzegovina -—■ utan
atl alls som Ryssland ha offrat gods
och blod för Balkanfolkens frihet —
vilket säkerligen eggade Serbien mot
Bulgarien 1885, vilket definitivt
annekterade Bosnien-Herzegovina 1908, vilket
vid denna tid visat sig förehava stora
ekonomiska erövringsplaner å Balkan,
vilket tros ha eggat Bulgarien till
bröd-rakriget mot Serbien 1913, varigenom
varje förnuftig och rättvis ordning av
Balkans nationaliteisfrågor
omintetgjordes, och vilket rentav självt tänkte redan
då börja krig mot Serbien. För egen del
sökte Tyskland på det ivrigaste
Turkiets gunst just under de år, då det mest
4 Emile Bourgeois i The Cambridge
Modern History, XII, s. 97.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
