Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 11, 1915 - Hedén, Erik: Engelsk och tysk imperialism. III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
narken i folkresningens stora tid
uttryckligt utlovade
författningsrefor-merna.
Efter freden vart Fredrik Wilhelm III
(1797—1840) en hängiven om än i
praktiken försiktig medlem av Heliga
alliansen och dess
folkförtryckningspoli-tik. Han understödde energiskt fast ej
med vapen Österrikes ingripande mot
frihetsrörelsen i Italien 1821 och
Frankrikes mot frihetsrörelsen i Spanien 182-4;
mot båda ingripandena protesterade
England men förgäves. Österrike
däremot var nu under Metternich
reaktionens drivande kraft. Julirevolutionen i
Frankrike 1830, vilken ryckte detta land
ur Heliga, .alliansens fjättrar, erkände till
sist Preussen men senare än England.
Det stod ovilligt gentemot Belgiens
frigörelse, vilken gynnades av Frankrike
och England, men gav även därvidlag
med sig. Det tog parti för Österrike
mot de nya frihetsrörelserna i Italien
-1830, ehuru det i alla fall förordade
reformer i Kyrkostaten. Rysslands
vänskap sökte det mycket ivrigt. När det
polska upproret utbröt 1830, avböjde det
polackarnes bön om medling och rådde
dem till underkastelse. Då detta ej
hjälpte, ställde det trupper längs
gränsen och lämnade polska Berlinbankens
medel åt Ryssland. Det motverkade
därigenom Frankrikes önskan att hjälpa
Polen. -—• Erkännas bör dock, att
Fredrik Wilhelm III förde en avgjort fredlig
politik.
Det nya tyska riket.
När sedan Tysklands stora
enhets-fråga kom på dagordningen, intog
Preussen ingalunda någon ledande roll. Det
var från hela tyska folket enhetstan-
ken utgick, och Preussens konung
Fredrik Wilhelm IV (1840—61) avböjde
1849 den tyska kejsarkronan, som
folkförsamlingen i Frankfurt erbjöd honom.
Han sökte visserligen själv
åstadkomma en tysk förbundsstat genom
förhandlingar med vissa furstar, men föll
undan för Österrikes hot och fogade sig
genom den förödmjukande punkiationen
i Olmutz under den gamla ordning, som
var Tysklands förtvivlan. Särskilt må
väl märkas, att Bismarck vid denna tid
(han var då ännu ej minister) giliade
Oimutz-uppgörelsen och var så starkt
fientlig mot enhetsrörelsen, alt han
ansåg Fredrik Wilhelm IV gynna den för
mycket.
Konung Wilhelm I fortsatte
föijdiik-tigare än sin föregångare Preussens
hävdvunna utrikespolitik. Han erbjöd
Österrike väpnad hjälp, när det 1858
försvarade sin gamla förtrycka
rställ-ning i Italien mot Napoleon III, och
-bidrog därigenom till att
frihetsrörelsens seger vart ofullständig. Vid
polska upproret 1863 sökte främst
Frankrike men även England, ja t. c.
m. Österrike verka gott för Polen, men
Preussen slöt förbund med Ryssland
och ställde åter trupper längs polska
gränsen. Det var Bismarcks första
grepp. Det andra skedde 1864, då
Sles-vig-Holstein frånrycktes Danmark.
Dessa länders tyskar ville visst lösgöras
från danske kungen, men faktiskt
erbjöd dem denne vidsträckt självstyrelse.
Däremot tog Bismarck även danska
Slesvig, behöll det tvärtemot givet löfte
och inledde den undertryckningspolitik
mot dansk nationalitet, som där
alltsedan drivits. När så Preussen 1866
angrep Österrike, önskade Bebel, (då
boende i Sachsen, vilket stred på Österrikes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
